Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
LÃ¥ng drapa om ni, du och er.

– Trevlig helg på er, sa tjejen bakom disken.
Där jag bor finns tvÃ¥ pizzerior. PÃ¥ den ena är personalen ung och trevlig och det var den jag just lämnade. Eller ska jag skriva att “vi” lämnade den? Fast varför skulle jag det? Jag var ju ensam.
– När jag gick in pÃ¥ den andra ropade personalen “Hej Olle, hur är det? Vad vill du ha?” när jag kom in genom dörren.
På det första stället känns det som att de ser mig för första gången mig trots att jag varit där regelbundet i sex år. På det andra stället känns det lite som att komma hem.

Det nya ni-andet. Det har skrivits massor om det och det har stötts och blötts men det försvinner inte.
Förr i världen använde högstatuspersoner ni för att markera distans till lägre stående varelser. Som tjänstefolk.
– Vill grevinnan ha en kopp te?
– Ja, ni kan servera det genast.
Sen kom Bror Rexed och du-reformen och jada jada jada och sen kom ni-andet tillbaka. Och jag kan själv minnas hur min lågstadiefröken sa till oss barn att vi inte fick säga du till de gamla när vi skulle besöka ett ålderdomshem. Det var knäppt.

Människor har fÃ¥tt för sig att svenskan har tvÃ¥ olika tilltalsord för tredje person singular. Som i tyskan där vuxna och “finare personer” tilltalas “Sie” men barn och jämlikar med “du”.
Detta är old news, men det gör så ont i mig.

Kvinnan som reparerar min gräsklippare är extrem på att ni-a. Hon är runt 20 år och kan fixa vilken maskin som helst och hon talar till mig med ni och er.
– Det är upp till er hur ni vill göra, kan hon säga när vi pratar om en motor som skurit.
– Glöm inte erat kvitto, sa hon senast.
Jag blir helt förvirrad. Ska jag också svara med ni?
– Tack ska ni ha.
– Vad är er bedömning? Vad tror ni att det kommer att kosta?

Er, förresten. Jag har nästan slutat irritera mig på ni-andet. Men er-andet är ju rent befängt. Det känns som knivar i öronen.

Jag förstår att personalen på den första pizzerian vill vara artig och att jag ska känna mig väl behandlad. De tror att jag blir glad för att de talar till mig som om jag var finare. Det blir jag inte. Jag är inte finare. Jag är en vanlig människa precis som hon. Jag köper en öl av henne och tjänsten att hålla den kall och bära fram den. Det är tillräckligt jobbigt att vi har de olika roller vi har. (Nej, jag är fortfarande inte bekväm med att betala för att bli serverad och uppassad. Det känns på samma sätt som att anlita städhjälp (vilket jag inte heller gör) fast inte i samma grad. Jag trivs inte med tanken på att jag ska betala nån för att ta hand om min skit.) Jag avskyr att den som ställer fram min öl ska tala till mig som om jag var lite mera värd, bara för att jag har pengarna. Effekten blir istället att jag tror att de vill hålla mig borta genom ni-et. Att de vill slippa ett personligt möte med en sån som mig. Det är en roll jag har lättare att kliva in i.

Dessutom stör jag mig på att någon talat om för henne, och alla andra som jobbar där, att det skulle vara effektivt. Det är det inte. Det bygger en osynlig vägg mellan oss och jag kan inte låta bli att undra om de gör så för att de egentligen tycker illa om mig.
Igor som tog över den andra pizzerian i somras lärde sig mitt namn första gången jag kom in. Jag slappnar av, småpratar lite, och känner mig som hemma. Det är effektivt och proffsigt bemötande. Eftersom det är personligt.

Finns det nÃ¥gon som blir glad över att ni-as? Som känner sig lite fin av det? Och finns det nÃ¥gon som blir lite kränkt av att tilltalas med “du” av nÃ¥gon i affär, restaurang eller pÃ¥ en gÃ¥rd full av gamla gräsklippare? Som skulle studsa till om tjejen pÃ¥ pizzerian önskade “Trevlig helg pÃ¥ d i g” och känna sig dÃ¥ligt behandlad? Själv hade jag tänkt att hon gärna ser att jag kommer tillbaka för att hon tycker att jag är en trevlig gäst. Och det hade jag gjort. Men hon sa ni sÃ¥ nu sitter jag här istället och skriver den här lÃ¥nga drapan om ett redan uttjatat ämne.

Jag tycker att ni-andet måste försvinna. Det låter för jäkligt. Det gör mig ledsen. Det får mig att känna mig som en som förväntar sig att folk ska uppföra sig underdånigt mot mig. Eller så känns det som om personen vill markera distans till mig, som om jag var en kund och inte för ett ögonblick ska inbilla mig att vi skulle kunna prata som normala människor.

Hur ska ni-andet utrotas? Jag vet inte. Det är väl hopplöst, antar jag.

Skrivet Saturday, October 3rd, 2015 klockan 12:30 pm och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

Skriv med kärlek