Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
Krokben eller en hjälpande hand – krönika i Trelleborgs Allehanda

Där stod jag på torget utanför rådhuset och småskämdes. Där spelade en ukuleleorkester och där talade lokala politiker. Jag skämdes inte för dem, de skötte sig. Men jag har ju lite svårt för sånt där, att stå i grupp med folk, att demonstrera. Speciellt för sånt som är självklart. Som att ett civiliserat land måste hjälpa människor utan hem. För annars är det inte ett civiliserat land längre.
Jag köpte kaffe inne på Valen och morsade lite på Hanna och Thomas. Det var ganska mycket folk. Stämningen var glad. Jag var rastlös. Men man får ju ställa upp. Man måste tydligen visa sitt stöd även för självklara mänskliga värden.
Andra har använt torget för motsatsen. I lördags stod Kent Ekeroth där. Jag var inte där men det var andra. Bland annat stod uttalade nazister i publiken och efteråt hyllade de hans ord på internet.
Nu går SD in i valkampanjsläge, säger de. De tänker sprida information utomlands för att hindra människor att komma hit.
Så klart att de går in i valkampanj, tänker jag. Valkampanj innebär yta, konflikt och tuff retorik. Det är väl det enda de kan. Att ta ansvar och bedriva politik, att förhandla och kompromissa och driva igenom saker med myrsteg, om så krävs, kan de inte. De kan larma och gå på. De är bra på det.

Jag tror att de som nu eldar flyktingförläggningar och romska läger röstar på Ekeroth. Jag tror att om han sa, högt och tydligt, gång på gång, att det är fel att bränna upp skattemedel så skulle färre asylboenden brinna. Det skulle skicka signaler. Men det gör han inte. Medan förläggningarna står i lågor sätter han upp skyltar i tunnelbanan och annonser i Tyskland för att människor inte ska komma hit. Det är hans val. Det skickar också signaler. Om han inte förstår det så är han en imbecill och det tror jag inte att han är.

Men så är det nu. När människor flyr för livet räcker vissa ut en hand, andra sätter krokben.

Kommer du förresten ihåg bilderna på mannen som sprang med ett barn?
Nej, kanske inte. Det är mycket nu.
Men denne man blev fälld. Det var en invandrarfientlig TV-fotograf som sparkade ner honom. Helt sjukt. Men i alla fall, mannen kom på fötter igen och hamnade i Spanien.
Väl där tog han kontakt med en fotbollsklubb. En storklubb. Det visade sig att mannen var fotbollstränare hemma i sitt land innan det blev livsfarligt att leva där. Han kunde börja jobba direkt. På med träningsoverallen bara och ut och flytta koner.
Och jag undrar hur många fotbollstränare det finns på svenska flyktingförläggningar idag. Hur många ingenjörer? Hur många affärsmän? Hur många jurister, intellektuella och politiskt inflytelserika personer? Hur många lärare? Hur många läkare och sjuksköterskor?

De som är emot flyktingar säger ibland att de är analfabeter som stjäl resurser. I nästa stund kan de säga att de som kommer är välbärgade medelklassmänniskor som inte behöver hjälp. Och jag tänker att det ska fan va flykting! Hur man än vänder sig gör man visst fel i somligas ögon.

Men en dag ska världen byggas upp igen. Kontrakt ska skrivas, hus ska ritas, vägar ska dras. Lastbilar, stål, kunskap, datorer och betong ska på plats. Vilket lands företag kommer att ha bäst möjlighet att knyta dessa kontakter och skriva dessa avtal? Det land vars politiker sätter krokben, eller det land som bäst hjälper dessa människor på fötter?

Det är så klart inte därför vi ska hjälpa. Vi ska hjälpa människor för att de ber om hjälp. För annars är vi inte ett civiliserat land. Men det kanske kan få oss att lyfta blicken och se att människor är resurser. Alla människor.

Skrivet Thursday, October 29th, 2015 klockan 8:49 am och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

Skriv med kärlek