Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
Guteblandning Рkr̦nika i Trelleborgs Allehenda

Plötsligt dök hennes nya profilbild upp på Facebook. Det var en mycket bra bild, hon var mycket vacker. Ögonen var precis de samma.
En varm vår i norra storstockholm för tjugofyra år sen blev vi kära och tillsammans. Jag var nitton, hon tjugoett.
Sommaren gick, jag väntade på lumpen, skrev dikter om tid och rum och ville kyssa henne.
Sen blev det höst. Hon föreslog en månads paus. För att känna efter vad vi ville.
”Jag vet vad jag vill” sa jag.
”Det kan bli bättre av detta” sa hon.
Det blev det. För henne. Vi skildes åt.
”Kanske i en annan tid och plats? Vem vet?” sa vi. Som man säger.
Jag gav min kompis mitt enda fotografi av henne. Bad honom förvalta det. Kunde inte kasta det, kunde inte behålla det.
Men jag gick vidare efter en tid. Som man gör. Insåg att det var bäst som skedde. Att det aldrig skulle funkat. Som man inser.
Då, 1989, trodde vi att vi sa farväl för alltid. Som i aldrig mer i världshistorien.
Sen kom Facebook.

Vi blev vänner där nån gång, som man blir utan att tänka sig för, för man säger inte nej till en vänförfrågan och ibland vet man inte ens hur det går till och det var inget speciellt med det. Tills denna bilden dök upp. Den var liksom påträngande. Samma ögon som tittat på mig över en tekopp med guteblandning tittade nu på mig från min datorskärm och för en sån som jag, som minns alla jag kysst, är det omöjligt att inte tänka tanken: Vem vet? Just nu är det en annan tid och en annan plats. Kanske är det vår tid nu?
Visst, vi är andra människor idag. Men vad har egentligen förändrats? Okej, vi har båda levt i ett kvartssekel, gift oss, skaffat barn, byggt liv och hem, gråtit och jublat över livet, fallit och rest oss igen. Fått några rynkor, fått några sår.
Men förutom det?
Om jag liksom bara skickar ett meddelande. Bara säger hej …

Förr var det steget omöjligt. Att leta upp nån, åka dit eller skriva brev, sånt gjorde galningar och romankaraktärer. Idag är det gjort på tio sekunder efter ett par glas. På några klick reser jag tjugofyra år tillbaka i tiden.
Då, på den tiden, ville jag vara djup. Jag skrev dikter om att upplösa tid och rum. Jag hade läst att sånt var djupt, men jag fattade inte vad det var.
Idag förstår jag. Det är minnen, livet. Sånt man skriver countrysånger om.
Det är att hon bor i Örebro och jag i Trelleborg, det tar sex timmar med bil och vi sågs för tjugofyra år sen och jag vet inte vad hennes ungar heter men vad fan? Om vi bortser från det? Om jag fortfarande kan minnas smaken av guteblandning och läppglans i hennes studentrum norr om Stockholm? Om hon kan minnas nåt som jag bidrog med: ett garv, några sköna hångel?
Det är att vilja hoppa bomben från medelåldern rakt ner i sin egen ungdom och skit samma om det stänker över alla vi känner för hej vad det kittlar i magen!
Det är att såren läker men aldrig försvinner. Inte på internet. Inte i hjärtat.
Det är att jag aldrig kommer att dricka guteblandning igen.

Publicerad 5 mars 2014 i Trelleborgs Allehanda

Skrivet Thursday, March 6th, 2014 klockan 8:07 am och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

Skriv med kärlek