Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
System̴ngest РKr̦nika i Trelleborgs Allehanda 15/11 2014

Förr i tiden kunde man slinka in på systemet och köpa sitt vin och sin öl ganska obemärkt. Det går inte längre. Jag hinner sällan mer än passera den automatiska grinden och plocka upp en kundkorg innan en grönklädd personal erbjuder mig hjälp.

Det hela gör mig väldigt obekväm. Jag var absolutist tills jag fyllde 25, en moralistisk nykterist, sen blev jag journalist, med allt vad det innebär, men skuldkänslorna finns kvar och personalens fråga triggar dem:

Ser jag ut som en som behöver hjälp? Ser jag kanske ut som en som inte borde vara här? Som en som inte har rätt att handla här? Verkar jag full?

Men det är inte bara skuldkänslor. Det är också en fråga om status. Ser jag ut som en som inte vet vilka druvor som gäller 2014? En sån som köper efter fina etiketter och gammal vana? Det är ju så jag gör. Jag trivs med det.

Jag vill inte vara som den där kvinnan jag såg på systemet i Skurup, hon som dragit upp sina tweedbyxor högt i midjan och studerade flaskorna genom sina kulturglasögon. Hon ställde frågor om vinhus. Det ordet har aldrig nämnts i Skurup varken förr eller senare. Hon nämnde flaskor som aldrig funnits i den butiken. Hon ville inte bara handla, hon ville visa att hon verkligen inte behövde någon hjälp. Det är ett spel jag varken kan eller vill spela

Å andra sidan vill jag inte vara som han på systemet i Trelleborg som frågade efter hundvin. Efter en stunds förvirring förstod personalen att det var en bag-in-box med en hund på, som mannen sökte.
– Det är det vi säljer mest av, sa personalen med en röst som ekade av livsleda.
Nej, ett par snäpp över den killen vill jag ändå befinna mig i personalens ögon, för vem vet vad Systembolagets anställda pratar om runt sitt fikabord. Vad berättar de om sina kunder? Har systemets personal tystnadsplikt? Knappast. De pladdrar väl som på alla andra arbetsplatser.
– Den där Olle Svalander, han som skriver i tidningen, han är en riktig surskalle, han.
– Var han där idag igen? Han handlar ofta …
– Han köpte en smaklös flaska för 59:-

Jag vill att personalen ska må bra och känna sig behövd. Sån är jag. Jag vill inte att den ska behöva vika ihop kartonger och flytta lastpallar med burköl bara för att jag inte vill vidga min vinhorisont.

Alla dessa tankar far genom huvudet när jag får frågan om jag behöver hjälp. För de mesta blir jag mycket stressad, tittar i golvet och väser nej tack samtidigt som jag försöker se avslappnad och målmedveten ut. Det lyckas sällan.

Senast fick jag prestationsångest och kastade ut en fråga om viner från Rom. Personalen sken upp och satte av efter kartbok och vinlexikon och jag var ju tvungen att följa med. Vi stod där framför datorn och talade om Frescati och Orvieto. Ingen av flaskorna fanns i butiken men jag kunde beställa om jag ville. Jag skruvade på mig. Så noga var det inte. Jag ville mest framstå som en som väljer med omsorg. Jag nickade och sa att jag skulle beställa hemifrån, ihop med mina andra beställningar.

– Jag köper lite italienskt öl istället, sa jag för att visa att jag inte bara slängt ur mig nåt utan kanske hade en italiensk afton eller liknande planerat.
Jag lät honom dirigera mig till den italienska öl-sektionen som om jag var blind. Den kvällen drack jag Peroni, en tämligen vattnig öl. Men förhoppningsvis gjorde jag ett gott intryck.

+ Svenska Akademien. Befriande obekymrade av tidsandan.

– Skägg. Som könshår, fast i ansiktet.

Skrivet Wednesday, October 15th, 2014 klockan 12:09 pm och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

Skriv med kärlek