Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
Statens järnväg 23 May 2010

Jag åker tåg. Mitt emot mig sitter en ung man. Han ler, vi nickar kort och sen sköter vi vårt. Till vänster satt tidigare en kvinna och prasslar tankfullt och jättehögt med plastpappret till den lilla chokladkakan som man får när man åker 1a klass. Nu har hon gått av och ersatts av ett tjejgäng i 50-årsåldern. De är på ett finfint humör. De läser skvallertidningar högt och hjälps åt med korsordet. Högt.

Internet ombord ingår. Det har jag betalat för. Uppkopplingen är långsammare än ett ånglok.

Bakom mig sitter en kvinna i 36 Ã¥rsÃ¥ldern. Hon har tajts och lÃ¥ngt lockigt hÃ¥r och mÃ¥nga smycken. Hon har dragit upp benen under sig och pratar högt i sin mobiltelefon med väninnor. Hon verkar lite bakis. Jag fÃ¥r reda pÃ¥ mycket om hennes liv men det enda jag vill är att ha det tyst. Hon ringer nya personer hela tiden samtidigt som hon fluffar upp hÃ¥ret med en hand. Hon talar göteborgska och lÃ¥ter precis som Harald Treutiger. “Ã…kaj. Ã…kaj Ã¥kaj. Vad sa du nu? Ã…kaj. Vad sa du? Sa hon att jag var en av hennes bästa väninnor? Mmmm.”

I tidningen Kupé som blivit mycket bättre och som Karin gjort sÃ¥ fin, skriver chefredaktören Claes Salomonsson i sin ledare med titeln “Plastmackan är död” att han ofta hör folk tala om SJs plastmackor. Han skriver:
“Men HallÃ¥! Hur länge sedan var inte det? Plastmackan finns inte längre. Den är historia. Död.” Han talar hellre om att Leif Mannerström lagar SJs mat.

Jag gÃ¥r till Bistrovagnen. En lÃ¥ng prislista möter mig. Men i montern  där maten ska ligga är det ödsligt. Det ser ut som en köttaffär i Sovjet. Tomt pÃ¥ alla hyllor utom en. Bakom den luckan ligger tio mackor. Samtliga med ost och gurka. SÃ¥ jag tar en ostmacka inslagen i plast som till hälften är klätt med papper som ser lite miljövänligt ut. Jag betalar 26:- SmÃ¥rgÃ¥sen innehÃ¥ller 32 olika ingredienser, väger 123 gram och det stÃ¥r att sista förbrukningsdag är “24 May 2010.” May? Är det sÃ¥ det heter nu? Ska det bli S Jay ocksÃ¥?

Att sätta tänderna i den är som att bita i en tvättsvamp. Den smular sig i munnen och smakar direkt ohälsosamt.

Konduktören meddelar att vi är försenade.

Jag försöker äta mackan men efter tre tuggor måste jag spotta ut den. Jag håller med Claes Salomonsson. Plastmackan är död. Den till och med smakar död. Men den är inte historia. Den utgör idag det enda förutom godis som jag kan köpa ombord. Jag ser inte skymten av Leif Mannerström.

Jag undrar hur många sådana här texter har det skrivits genom åren?  Hur många har klagat på förseningar och plastmackor? En sökning i arkiven skulle troligen visa att SJs uselhet är Sveriges vanligaste ämne för kolumner och krönikor.

Kvinnan bakom har vinglat iväg efter kaffe. Hon är milimetrar från att spilla på mig. Hon har alldeles för mycket parfym.

Konduktören har nu förvandlats till livsmedelsarbetare och serverar lunch till de som beställt den för 129:- eller liknande. Det är kanske den som Mannerström har lagat.

Staten Sveriges Järnvägar. Jag antar att detta är precis vad vi förtjänar. Ett minisovjet som sminkats om till serviceföretag. Och medan vi tuggar i oss snustorra plastmackor kan vi läsa i tidningen att vi i själva verket äter gourmetmat.

Skrivet Sunday, May 23rd, 2010 klockan 12:33 pm och handlar om dÃ¥ligt humör. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

Skriv med kärlek