Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
Pompeji av mitt 80-tal Рkr̦nika

Förra veckan köpte jag en grammofon. En sån där som går på 33 eller 45 varv, du vet. Ingen dyr eller snobbig sak men den har en liten orange lampa som visar hastigheten och den luktar stereoapparat och statisk elektricitet.
Tanken med köpet var att börja köpa billiga skivor på loppisar. (Du vet, de där skivbackarna som står där som man bläddrar i men inte köper eftersom man kastade skivspelaren för tre flyttar sedan.) Men nu tog jag förstås fram alla gamla skivor från flyttkartongerna där de legat sen mitten av 90-talet och började bläddra bland konvoluten. Glatt konstaterade jag att skivbutiksfingrarna fanns kvar. Musklerna mindes hur man letar bland vinylskivor.
Men sen. Tjenare. Hejsan. Hej och hallå. Liksom!
Känslorna.
Det var inte bara de stora bilderna pÃ¥ omslagen, det var ljudet och känslan av naglar mot styva plastfickor, det var doften av damm och vinyl, känslan av hur skivorna liksom sugs fast i varandra när man bläddrar – allt väckte minnen. Till och med rörelsen med huvudet frÃ¥n sida till sida när jag läste pÃ¥ ryggarna och kom till en platta som hade texten Ã¥t fel hÃ¥ll framkallade minnen.
Och det var inte snyggt.
Att bläddra bland skivomslagen var som att läsa en dagbok från 80-talet fast mycket värre. Det var att starta en arkeologisk utgrävning i hjärtat.
I dagböcker skriver man ner sånt man tror är viktigt. Inte det som faktiskt är betydelsefullt efter 30 år. I skivomslag däremot stoppar man tydligen in alla känslor man har när man köper och lyssnar på skivan. Nu kom allt detta i dagen igen, men inte formulerat och analyserat som i en dagbok. Det som kom fram här var obearbetat och rått. Som om ett asklager från en digital vulkan hade överraskat mig mitt i vardagen och konserverat tio år av mitt liv och nu kom det fram. Jag såg mitt hjärta exakt så som det såg ut innan CD-skivorna och sedan mp3 och andra digitala format svepte in och gjorde Pompeji av mitt 1980-tal.
Alla pratade om den digitala revolutionen, men ingen kunde se den komma så snabbt. I alla fall inte jag. Jag var inte beredd på hur den skulle begrava min skivsamling. Därför har plattorna stått där orörda. Nu grävde jag mig ner i ett liv som levdes för decennier sedan, borstade bort dammet och såg de bilder som bevarats osedda i alla dessa år.
Jag är en sån som ser framåt, som ser ner på och skäms över saker jag har gjort och skaffat. En förstaårsstudent på psykologlinjen skulle säga att det beror på att jag inte älskar mig själv och så är det kanske, men med åren har jag liksom vant mig. Jag lägger ner det jag gjort och känt och låter det ligga. Som LP-skivor i en flyttlåda på vinden. Så när jag flippade mellan The Hooters, Dag Vag, Level 42 och Miles Davis var jag oförberedd.
Slitna seglarskor och gammal kåthet, hockeyfrillor och studentmössor, ångest och hybris dök upp mellan skivorna. Tapeterna i mitt rum, min första stereo, fågelburen med den blå undulaten Movitz vars fjädrar fortfarande låg kvar mellan skivfodralen. Olycklig kärlek, tonårens alla smutsiga tankar, och den himmelsskriande vetskapen om att resten av livet väntar utanför detta rum.
Med skivorna reste jag tillbaka det rummet, från andra hållet i tiden, och mötte mitt 18-åriga jag. Vi såg på varandra och skämdes.

Publicerad i Trelleborgs Allehanda 2014-11-26

Skrivet Tuesday, December 2nd, 2014 klockan 1:06 pm och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

Skriv med kärlek