Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
Pekar mot himlen

Jag läste någon som skrev att när pojken som naglas fast mot stengolvet pekar med sitt pekfinger mot himlen, som alla kan se på filmen, så är det en trosbekännelse han gör för att han tror att han ska dö nu.

Det är filmen om den nioårige pojken och ordningsvakten som jag pratar om. Och jag försöker fatta.

Vi tar tre kids som flytt sitt land, tre halvsyskon utan föräldrar, och delar upp dem och låter de yngsta vara utan sin storebror och när de söker efter honom möter vi dem med våld.

Det är så vi gör.

När förlorade barn söker efter trygghet dunkar vi deras huvud mot stengolvet.

Det är så vi gör och sen utreder vi om vakten i fråga gjorde något formellt fel och under tiden sticker kidsen igen. De har flytt undan fan vet vad och det är klart att de sticker. De väntar inte för att få svar på den principiellt viktiga frågan om hur mycket våld en ordningsvakt har rätt att använda. De pekar mot himlen för de tror att de ska dö. Nioåriga barn ska inte behöva känna så. Men överallt i världen känner de så och de har goda skäl att göra det för det är krig, svält och fanskap överallt. Det var därför de kom till Sverige och får de chansen så drar de.

Så vi tar tre kids från helvetet, delar upp dem och ser om de letar upp varandra och när de gör det så skickar vi ordningsmakten på dem och kastar ner dem inför alla människor och pressar dem till marken så att de tror att de ska dö där på stengolvet.

Sen, när kidsen försvunnit igen, talar vi engagerat om ordningsvakternas utbildning och rätt att bruka våld. Fast ingen som vet något vill uttala sig om det enskilda fallet. Vi är alla enskilda fall. Alla barn är enskilda fall och vi måste prata om dem.

Men varför talar vi inte om ordningsvakters rätt att bruka försiktighet, vänlighet och medmänsklighet? Varför diskuterar vi inte hur mycket tålamod och social kompetens en ordningsvakt har rätt att bruka? Det var två föräldralösa ungar, vilse i Malmö, i Sverige. Vi har ett ansvar för barnen. Vi, alltså alla, alltså samhället alltså alla, alltså du och jag och polisen och tågpersonalen och sopgubbar och ordningsvakter, alla. Vi kan inte misshandla och hota barn till livet och sedan diskutera om det var formellt rätt? Vi måste prata om vad som var det bästa som kunde ha hänt dessa kids, för vi har just sett en film på sämsta möjliga slut på sämsta möjliga scenario.

Vi mÃ¥ste ta hand om barnen. Vi mÃ¥ste lyssna till dem. Ett barn behöver trygghet och rutiner och kärlek och … Nej. Jag orkar inte skriva självklarheter. Jag orkar inte skriva självklarheter. Jag orkar inte med tanken pÃ¥ att jag lever i ett land där detta behöver sägas. Läs Malin istället. Hon gör det bättre.

Ordningsvakter och poliser. Vi måste trots allt prata om dem också. Jag är en vit medelålders svensk man. Jag går ändå omvägar runt dem. När jag ser poliser och ordningsvakter blir jag inte lugn. Jag blir orolig. Jag tycker att det känns som om vi gett våldsmonopolet till fel personer. Vi har satt vapen i händerna på människor som gillar att använda dem. När fick du senast ett leende från en ordningsvakt eller en polis? När fick du senast hjälp? När kände du senast att de gjorde något positivt för dig?

Detta är ett problem och image är bara en del av det.

Ordningsvakten på filmen anmälde pojken till polisen för våld mot tjänsteman. Ja. Det gjorde han. Tänk på det nästa gång du läser att en fotbollssupporter eller politisk demonstrant blivit anmäld för våld mot tjänsteman. Tänk på den nioårige pojken som pressas mot stengolvet på Malmö central och med sin fria hand pekar mot himlen.

Skrivet Friday, February 13th, 2015 klockan 8:41 am och handlar om allt möjligt, dödsÃ¥ngest, fotboll. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

Skriv med kärlek