Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
Medelåldersminus -krönika i Sundsvalls Tidning 23/5 2010

Du känner till vuxenpoäng va? Det har varit populärt rätt länge.
          Vuxenpoäng räknas av 20-30 nåntingåringar som upptäckt att de inte längre är tonåringar.
          Men. Härmed lanserar jag ett nytt begrepp: medelåldersminus. Medelåldersminus är vuxenpoäng för vuxna. För oss som upptäckt att vi inte längre kan kryssa i 35-40 i kvällstidningarnas enkäter.
Vuxenpoäng innebär mognad, därför får man poäng för det. Medelåldersminus innebär övermognad, därför är det minus.
          Låt mig förklara: det ger vuxenpoäng att äta glass med pappret kvar längst ner för att inte kladda. Medelåldersminus får man när man går på stan med glass runt munnen för man har inte märkt att man sölat.
         Det ger vuxenpoäng att inte köpa skräpkläder eftersom kvalitét lönar sig. Medelåldersminus för man när man köper kläder på ICA Maxi för att det inte spelar någon roll. Skjorta som skjorta. Ta två på en gång.
          Det ger vuxenpoäng att köpa en fin vinflaska för över hundra spänn istället för att tömma tre tetrapacsviner på fredagskvällen. Medelåldersminus får man när man köper tre vinflaskor för över hundra spänn men likt förbannat häller i sig alla tre till Så ska det låta.
           Medelåldersminus är att säga farväl till sin jeansstorlek för alltid, att inte klippa öronhåren, att vägra inse att samhällets värderingar förändras, men inte dina.
           Jag kanske ska säga att jag själv tvingats dra av samtliga medelåldersminus av de jag nämnt. Den senaste veckan.
           Ett annat minus jag drog på mig i veckan var när jag pratade med en kompis om hårmode. Plötsligt insåg jag att jag inte har den blekaste aning om vad som är modernt. Jag skulle inte kunna se skillnad på vad som är årets, förra årets eller förra decenniets mode. Jag har blivit som min lärare Torsten på Journalisthögskolan. Han hade en laxrosa kavaj med glansigt foder 1995. Sån skulle jag aldrig bli.
           Idag ser jag annorlunda på saken. Jag har inte laxrosa kavaj, men jag har säkert ett motsvarande plagg som jag tror är lite coolt.
           Vi tyckte förresten att alla lärare där var något av förlorare. Att börja som journalist och sluta som lärare. För oss som ville bli stjärnjournalister kändes det som ett sämre alternativ än repet.
Resignation, tyckte vi. Klara medelåldersminus. Och japp, jag kan räkna av dem också.
Men. Att förlika sig med att karriären inte blev som man tänkte och tvinga sig själv att gilla läget, att förstå att livet inte blev som man drömde men ändå rätt okej och hitta andra värden, är ett minus jag kan leva med. Det är faktiskt rätt skönt.

Skrivet Monday, May 24th, 2010 klockan 7:06 am och handlar om skrivande. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

One Response to “MedelÃ¥ldersminus -krönika i Sundsvalls Tidning 23/5 2010”

  1. Janne Says:
    May 25th, 2010 at 8:53 am

    usch vad jobbigt att läsa…
    FÃ¥r man minus om man tycker det? 🙂

Skriv med kärlek