Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
Glest på planeten Skåne (klicka på bilderna för fler resor på Facebook)

Söder om Eslöv stannar jag för att fotografera landskapet, men det finns ingen punkt att rikta kameran emot. Allt är nyanser av mjölkgrått. Fältet är smärtsamt tomt, det finns ingenting att fästa blicken på.
Det är vinter. Kylan har huggit sina vampyrtänder i Skåne.

 

För två år sen hade Eslöv 46 vindkraftverk och låg, enligt Energimyndigheten på tredje plats i landet över antal producerade megawatt.

Den kalla luften biter i näsan, men utanför McDonald’s i Eslöv blandas den med en doft som av schampo och biltvätt. Jag tittar mig omkring och ser en guldmetallic EPA-traktor i drive in-kön. I backspegeln hänger minst femtio doftgranar i olika färger. De är det enda förutom vägskyltar som har färg i hela landskapet.

Inne i restaurangen är jag den ende gästen. Jag köper kaffe och kanelbulle. FrÃ¥n radion sjunger Robyn “Dancing on my own”.

Det luktar frityrolja. Kvinnan i drive in-en pratar med en kund hon inte kan se. Jag tar upp min mobiltelefon och kontrollerar om någon, någon annan stans försökt kontakta mig. Det har ingen gjort.

På radion gör de reklam för trygga hem.

Jag bläddrar tyst i min gratistidning. “Tolv gröna prylar för hemmet” lyder en rubrik. PÃ¥ radion gör man reklam för rean pÃ¥ en hemelktronikkedja. Alla vill rusa dit och köpa saker till hemmet, pÃ¥stÃ¥r man. Sedan rusar de väl hem. Hem till sina trygga hem där de kopplar in alla sina elektroniska saker. Och sedan, när allt funkar, kanske de drar undan gardinen och kikar ut. Ut mot grannen där hemelektroniken blinkar bakom tjocka gardiner.

Jag är en nykomling i Skåne. Men vissa dagar känns det som om jag var en nykomling i Sverige. Eller som om jag landat på en främmande planet. Detta är en sådan dag.

Jag kör mot centrum. Bilarna håller avstånd. En och en framför vi våra fordon, väntar vid cirkulationsplatsen, blinkar, uppsöker dragläge och parkerar så långt från nästa bil som möjligt.

Torget är täckt av snö. De få människor som lämnat sina trygga hem kryper in i sina kläder. Försöker avskärma sig mot omvärlden. Deras ansikten är ljusa, bleka, nästan genomskinliga.

Jag söker blickar men möter inga. Några tittar på min kamera och jag anar att man är nyfiken, men ingen tittar på mig och ingen tar kontakt. Jag provar att hälsa på folk jag möter, men ingen svarar. Det skulle man inte gjort i Stockholm heller, men man skulle kunna göra det. Jag tror inte att det vore dåligt.

Jag tänker på Werner Aspenströms dikt Snöbrev:

Det finns naturligtvis värme mellan oss fastän vi har blivit snömänniskor

Jag undrar om han har rätt.

Det är så långt mellan människor, så glest på planeten Skåne. Det borde bo fler människor här. Jag menar, om man bor inne i en stad vill man ju uppenbarligen ha människor, affärer och stenhus och sånt omkring sig. Ta Eslöv, som ändå stoltserar med att ha Skånes bästa tillväxt, men det är ingen stad, internationellt sett, det är en by i för stora kläder. Här skulle kunna bo 30 000 bara i tätorten. Lätt. Husen skulle kunna bli högre, de tomma ytorna skulle kunna bebyggas, restaurangerna skulle kunna vara fulla istället för ödsliga, gatorna skulle kunna trampas av människor. Här skulle folk kunna dricka kaffe efter klockan sex. Utanför sina hem.

Jag hör invändningarna: hållbar tillväxt. Avgaser och jobb.

 

Att köra motorcykel på vintern går, men inte på torget i Eslöv. Och jag rekommendara inte att göra det på glansisen som täcker de mindre vägarna i regionen heller.

Struntprat, säger jag. Stäng av hälften av centrumgatorna, sätt in små elbussar överallt eller låt folk cykla och promenera. Och jobb kommer skapas för att bygga bostäder, köra bussar och lära varandra skånska.

För det kommer att krävas import av människor, sÃ¥ klart, men de som säger att Sverige inte tÃ¥l mÃ¥ngkultur kan ta en titt pÃ¥ Eslövs torg. Här finns Food Station Sweden som säljer pasta, China Box, Lu Carsano som skyltar med mexikanst och wok, Kalibs Gatukök med kebab, Dressman – som väl är norskt och sÃ¥ Färs & Frosta Sparbank – givetvis. Och pÃ¥ Vickys gatukök kan du köpa Cevapcici med mos och lingon.

Det finns flera kyrkor som alla tillber en snickare från mellanöstern, någon är inspirerad av romarna, några mera av tyske Luther, och i pingstkyrkan ber man som man lärt sig i USA. En moske och ett buddisttempel finns också.

Svenskar älskar att krocka kulturer.

Kanske jag förringar problemen? Men vill man verkligen ha städer utan folkliv? Tomma torg, kaféer som stänger när folk är lediga och öde stadskärnor? Är lite fler  människor verkligen problemet?

Inne på italienska restaurang Grappa finns tolv olika sorters kaffeblandningar men bara en gäst. (Man har till och med stavat rätt till Cappuccino. Det skulle min granne ha uppskattat. Han ogillar felstavningar.)

På  tv-skärmar visas musikvideor. Ur högtalarna spelas annan musik, ändå tittar jag på tvn och försöker få ljud och bild att passa samman. Jag vill att läpprörelserna ska stämma och att rytmen i klippen ska följa med basen men allt är osynk. Jag tittar och lyssnar och låtsas att allt är som det ska.

En timme senare pÃ¥ Mc Donald’s. En personal, en ung man, ett varv i lokalken med en hamburgare i handen och letar efter nÃ¥gon som beställt den men ingen ger sig till känna och han gÃ¥r tillbaka till kassan och ropar.

Lokalen fylls sakta på. En efter en sätter vi oss, var och en vid ett eget bord för fyra och vi placerar oss så att det alltid finns ett tomt bord emellan oss och nästa person och försjunker i våra gratistidningar.

En annan personal sopar under mitt bord och runt mina fötter. Hon rättar till stolarna och snuddar nästan vid min axel. Ingen av oss ser på den andre och ler. Ingen säger något.

Den unge mannen går ännu ett varv i lokalen med sin hamburgare, söker med blicken efter någon.

När jag är klar slänger jag mitt skräp och går ut. Det är isbark på klätterställningen. Inom mig hör jag fortsättningen av Aspenström dikt.

“De som länge levat under valv av frost

kan plötsligt lyftas liksom av en våg

kan genomströmmas av en okänd kärlek

en oerhörd koral som blodets tunna orgelpipor

aldrig lät dem höra.”

Jag drar upp dragkedjan i halsen och hoppas.

Sammanfattning Eslöv

Typ av plats: Jordbrukssort. Tidigare viktig järnvägsknut. Ni förort till Malmö och Lund som växer.
Befolkning
: ca 16 000 (i tätorten, drygt 30 000 i kommunen)
Kommunfågel
: sånglärka (Alauda arvensis), också kallad lärka. En rätt stor liten fågel som är en av de första att sjunga över fälten när våren är på väg.
Roligast
: att hotellet Sten Stensson Sten är uppkallat efter en figur från Nils Poppes filmer.
Vattenhål
: Grappa, vid torget. Dyrt men snyggt (Mariestads 56:-)
Storstadsfördommar
: Sveriges tråkigaste stad
Bäst
: gott om restauranger och gatukök
Sämst
: att det är så få människor
Övrigt
: Här såg Bostongurkan för första gången dagens ljus
SÃ¥ imponerar du
: “Visst jobbade väl Jesper Aspegren i pÃ¥ tidningsredaktion i Eslöv pÃ¥ 70-talet, innan han började med tv?”, “Är inte Johan Glans frÃ¥n Eslöv?”

Skrivet Saturday, February 26th, 2011 klockan 3:42 pm och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

One Response to “Glest pÃ¥ planeten SkÃ¥ne (klicka pÃ¥ bilderna för fler resor pÃ¥ Facebook)”

  1. Daniel Says:
    February 26th, 2011 at 3:56 pm

    Härligt! Tycker det e bara bra att inte alla e storstadsmänniskor! utan vissa trivs med naturen & lite folk. Småcharmigt.

Skriv med kärlek