Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
Entiska

Det finns träd som kan röra sig. Deras rötter kan förflytta dem för att hitta ljus. Rötterna liksom drar träden över marken. Fort går det inte. Under ett träds livstid kan det flytta sig ett tiotal meter.

Sen finns det enter. Rättare sagt, enter finns som sagoväsen i Tolkiens Sagan om ringen. De är varelser som liknar träd. Riktigt, riktigt saktfärdiga figurer. Deras språk heter entiska.

“Det är ett underbart sprÃ¥k, men det tar väldigt lÃ¥ng tid att säga nÃ¥gonting pÃ¥ det, eftersom vi inte säger nÃ¥gonting pÃ¥ det, om det inte är värt att ta lÃ¥ng tid att säga, och att lyssna till.” SÃ¥ beskriver de sitt sprÃ¥k.

Ibland önskar jag att jag var en ent. En som höll klaffen tills jag hade något att säga som var så viktigt att det inte kunde förklaras på 2800 eller 140 tecken. En som tänker först och talar först när det verkligen behövs.

Ännu oftare önskar jag att andra var enter. Reklammakare, krönikörer, tyckare, programledare i radio och tv, människor i lunchrum. Tänk om alla bestämde sig för att öppna truten först när de verkligen hade funderat ut något som krävde lång tid att säga och lång tid att lyssna till. Jag undrar vad som skulle hända.

Svaret på frågan kommer vi aldrig att få.

Det ligger inte i den mänskliga naturen att tänka efter innan vi öppnar munnen. Vi är en babblande art. En tanklöst pladdrande art som pratar först och tänker sen, eller inte alls. Det har vi nog alltid varit. Men de senaste åren har vi gjort allt vi kunnat för att minska tiden också mellan tanken och det skrivna ordet. Vi kan publicera oss omedelbart och vi gör det. Helst så att alla ser, på digitala klotterplank som kallas sociala medier. Vi har blivit en klottrande art.

Det är som det är med den saken.

För att råda bot på min stora okunskap om Islam läser jag just nu en biografi om Muhammed. I den fastnade jag för ett resonemang om språket i Koranen, om att texten inte får samma kraft i översättning. Att originaltexten, de faktiska orden, äger betydelser som går djupare än själva faktainnehållet. En poetisk kraft som gör att troende sätter ett högre värde på dem när de uttalas på arabiska. Somliga läser högt och vaggar i takt. Det är ett språk som alltså tar fysisk plats i läsarens kropp.

Jag känner igen tron på ordet från kristna i Sverige. Jag vet unga killar och tjejer som kan citera ålderdomliga psalmrader och kryptiska bibelverser med en passionerad glöd i rösten, göra dessa glömda gamla ord till sina och upprepa dem som besvärjelser.

Den religiösa aspekten är så klart viktig. Den som inte tror blir sannolikt inte danssugen av en av profetens suror och finner nog ingen förtröstan i ord från 1917 års bibelöversättning. Men ändå. Tänk att formulera sådana ord. Går det att göra det idag? Är det ens möjligt idag att arbeta så länge på en text att den fylls med sådan språklig kraft? Finns det någon som läser med en sådan tro på orden?

Det är klart att det gör. Om man arbetar. Hårt.

På skolan där jag ibland arbetar går 20-åringar omkring med Bruno K. Öijers nya diktsamling i handen. De sparar sitt studielån för att kunna gå på hans uppläsningsturné. Sånt ger en gammal brödskrivare som mig hopp om framtiden för vårt kära språk.

Öijer brukar likna sig själv vid ett träd.

Kanske ligger det något i det där med träd.

Publicerad i Trelleborgs Allehanda m.fl tidningar november 2014

Skrivet Monday, December 8th, 2014 klockan 10:10 am och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

Skriv med kärlek