Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ

Bögboll
Publicerad 060318

Jag växte upp i en heterosexuell ort med namnet Frufällan. Där fanns både ICA och post, och vid fotbollsplanen låg en fabrik som hette Eiser Strump. Frufällans IF tränade på grusplanen som konstigt nog aldrig kallades Strumprullarvallen.
I Frufällan hade alla män kvinnor. Till varje pappa fanns en mamma. För oss killar fanns det tidningar i skogen med helt andra kvinnor. De kunde aldrig vara mammor!

På väg hem från fotbollsplanen gick vi ibland förbi Jannes hus. Janne var bög. Det visste alla. Storebrorsans kompisar förklarade:
– Han känner en frisör. Varje helg sitter han på akuten med tjugo stygn i röven.
Janne-bög hade träskor och var aldrig med och spelade.
Innan jag flyttade till den kungliga huvudstadshÃ¥lan var mitt liv i stort sett helt böglöst. I min skola fanns inga homosexuella. I biologin pratade Baffen aldrig om den “problematiken”. Den var aldrig aktuell.
Ordet bög var nÃ¥t som stod skrivet i toaletter och gÃ¥ngtunnlar. Janne var förstÃ¥s ett undantag men han övergav Frufällan fortare än posten, och därmed var “problemet” ur världen.
Idag inser jag att jag blundade. Jag valde att ignorera att det fanns män som inte tände på nakna kvinnor som jag. Och jag levde i en miljö där det var möjligt att göra det.
För nÃ¥gra Ã¥r sen gjordes en enkät bland svenska idrottsförbund som visade att de flesta inte diskuterade homosexualitet. En vanlig förklaring var att “problematiken aldrig varit aktuell”. Dagens enkät bland allsvenska herrar visar att “problematiken” fortfarande inte är aktuell.
Översatt till svenska betyder det:
“Det finns inga bögar här.”
Människor som inte finns. Det är en grymmaste formen av diskriminering. Den som inte finns har inga rättigheter. Han är inte aktuell.
Egentligen hade jag velat skriva en ironisk och rolig text om fotbollens homofobi. Jag kunde citerat Mats HÃ¥rd, mitt eget alter ego, och skrivit: “Alla svenska fotbollspelare vill komma ut i Europa. Att komma ut i Sverige är tabu.”
Jag kunde gjort narr av Bryan Robson och Liston Söderberg. I kväll hade vi tittat pÃ¥ schlagerbögarna och sedan sovit gott och glömt “problematiken”.
Men sen tänkte jag på alla ungar som sitter på T-banan med knickers och fotbollsstrumpor idag. Barn som älskar fotboll men som känner att de inte passar in i laget för att de har blivit kära i en lagkamrat. Då fick jag dålig smak i munnen.
Fotboll är en plats där döda värderingar tillåts ligga och ruttna. Fotbollen, och jag menar både omklädningsrum och läktare, är så långt efter resten av samhället att jag 2006 känner mig tvingad att skriva följande självklarhet i Sveriges största morgontidning:
Fakta: Bögar finns. Bögar spelar boll.
Att de inte syns är resultatet av en kultur som systematiskt ignorerar dem och hindrar dem att erkänna sin sexualitet.
Fakta: År 1993 spelade engelska toppspelaren Justin Fashanu i Allsvenskan med Trelleborg. Han flyttade till Hearts men när han kom ut som homosexuell fick han sparken från den skotska klubben. Han förföljdes av både familj och media och fyra år senare tog han sitt liv. Varken förr eller senare har någon elitspelare i England eller Sverige kommit ut.
Men Justin Fashanu är inte den ende. Han kan inte avfärdas som ett undantag.
När jag idag söker efter Janne hittar jag honom inte. Brorsan vet inte heller vart han tog vägen. Jag undrar om han hade velat kasta träskorna och ta plats i backlinjen. Jag minns inte att någon frågade.





Upplagd av admin August 31st, 2007 | Ingen kommentar