Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
Bob Dylan och jag

Vi följde utdelningen av Nobelpriset via storbild i mitt klassrum. När Sara Danius sa Bob Dylan trodde jag att jag drömde. Det är en sliten klyscha men exakt så kändes det. Jag har aldrig upplevt det förut. Jo, jag nöp mig i armen.

Bob Dylans texter tillsammans med Bibeln och text-tv sid 376 är de texter som starkast påverkat mitt liv. Jag kan säkert tjugo låtar utantill. Och kan sjunga med i hundratals. Med Dylans ord har jag formulerat mina tonår, min ungdom, min förvandling till vuxen och medelålders. Med Dylans ord hoppas jag bli gammal.

Jag har stulit hans fraser. Jag skrivit sånger och dikter baserade på enskilda Dylan-ord. En gång när jag som tonårig poet, fullproppad av hybris och grandiost självhat, tillägnade en dikt till Bob, publicerade Borås Tidning den på sin söndagsruta för lokala poeter. De lade till och med in en bild på Dylan. Bob och jag, liksom. Tillsammans skrev vi på den stora texten. Jag fick 25 kronor via posten.

Det finns många som vet mycket mer om Dylans biografi än jag. Det finns ännu fler som sett fler konserter. Många kan säga fler fakta och låttitlar. Men det finns ingen, och jag menar ingen, som förstår var han egentligen menar. Ingen utom jag. Jag vet att om Bob Dylan en dag skulle komma förbi mig på stan, så skulle vi bli vänner. Jag har tänkt det så många gånger. Förut var det ett möte på väg till en konsert. Men nu vet jag vet precis hur det kommer att bli.

Vi kommer att ses när han är på väg till konserthuset för att ta emot sitt pris. Jag kommer att råka vara i närheten. Sen börjar gå sida vid sida.
– There you are, kommer Bob säga.
– Yup, säger jag.
– I have been waiting for you.
– I know, säger jag. Somehow I always knew.

Och sen går vi vägen fram. Vi behöver inte prata mer. Jag vet att han känner mig och han vet att jag känner honom. Sen skiljs vi åt. Vi ses inte mer, vi pratar aldrig mer. Men utan att vi säger det så vet vi båda att vi alltid kommer att tänka på detta möte och i jämförelse betyder inte Nobelpriset ett skit.

Det är bara så det är med Dylan och mig.

Att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur har väckt andra känslor. Vissa tycker att det är rätt. Att han är en lyriker och att precis som Homeros och Sapfo är hans texter skrivna för att sjungas men ändå går att ta till sig via en boksida. För mig som åratal före Internet köpte Dylans samlade verk på bokhandeln i Borås och läste sönder, känns den linjen som den rätta.

Tack Sara Danius.

Andra tycker att det är en Trumpifiering av priset. Sydsvenskans utsända skrek tydligen Nej, när beskedet kom. Dessa reaktioner räknar jag till spontan chock. Det är ju trams.

Vissa tycker att det är ett hÃ¥n mot “riktiga” amerikanska författare. Dessa tillhör de som läste DN:s artikel i veckan om hur USA:s författarvärld slutat ta Nobelpriset pÃ¥ allvar eftersom det inte gÃ¥tt till Amerikaner pÃ¥ sÃ¥ länge. Det om nÃ¥got anser jag vara en Trumpifierad syn pÃ¥ priset.

NÃ¥gra är arga för att Dylan nu fÃ¥tt priset pÃ¥ Roths eller Oats “bekostnad.” De anser inte att USA ska ha alla priser, men att USA har rätt till en viss andel av priserna, en USA-kvot, och att Akademien delar ut priset efter länder. Som om de var FN.

En hel del är arga för att priset gÃ¥r till en rockstjärna och inte en författare. De vill sÃ¥klart att Nobelpriset ska gÃ¥ till “en av dem”. Till litteraturvärlden eftersom litteratur är fint och popmusik är fult.

Några är till och med bekymrade över att man ser på popmusik som litteratur och menar att det är att reducera musiken att belöna bara texterna.
Och så vidare.

Men idag orkar jag inte bry mig om det där tjafset.
Akademien har att dela ut ett pris till den som skrivit det utmärktaste. De får välja vem de vill. Med valet av Dylan visar de att de inte bryr sig om ifall texter rubriceras som lyrik eller popmusik. Från början var det samma sak sen byggdes det murar mellan dem. Dylan sprängde de murarna och med priset bekräftar Akademien att de är borta för alltid.
Lika bra det.
Ibland känns det som om Nobelpriset blivit så stort att det inte kan leva upp till sig självt. Att det är så stort att folk fått för sig att det ska delas ut på politiska eller demokratiska principer. Så är det inte. Även om det kan ha varit så under årens lopp så är det trots allt ett pris som tilldelas en person som 18 ledamöter kan enas om har förtjänat det. Det finns många som förtjänar priset. Bara ett fåtal av dem kan få det. Bob Dylan är en av dem. Grattis Bob.

Skrivet Thursday, October 13th, 2016 klockan 8:33 pm och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

Skriv med kärlek