Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
« »
Varför mår vi dåligt på kontor

Ännu en nyskriven krönika som saknar tidning att tryckas i.  Gratis för dig, kära läsare.

Tanken var att ropa in en gammal damcykel. Bor man på landet med en grusväg ner till havet vill man kunna cykla genom byn med värdighet. Och vad är mer stil än en hederlig gammal hoj?
På sommaren kommer det också många gäster och då är det roligt att kunna erbjuda riktiga cyklar som inte kräver bruksanvisning.
Buffalo Bengts museum auktionerade ut många cyklar och plötsligt hade jag köpt sju gamla vrak i skiftande stadium av förfall.
Det är inte så att vi saknar cyklar. I familjen på tre finns redan två racer, två mtb, en lådcykel, två ”vanliga cyklar och några ”projekt”. Nu har jag sju till.
— Jag kan sälja dem, sa jag till min fru. Alla älskar gamla cyklar!

Det är något väldigt tillfredsställande med att laga cyklar. Ja, att laga saker överhuvudtaget. Att spreja 5-56 på en rostig mutter, att veta att oavsett vilken diameter den har så har jag en nyckel som passar och förr eller senare kommer den att ge med sig. Glädjen efter att ha lagat en sak som varit trasig är en helt annan än den jag får i mitt yrkesliv.

I mitt vanliga liv är jag författare och lärare i kreativt skrivande. Mitt arbetsmaterial är idéer och saker jag sett och hört. Mitt arbete består av tankar. Själva arbetet utförs genom att trycka på knappar med bokstäver på förvandla vita pixlar på min datorskärm till svarta. Vem som helst kan i princip trycka på dessa knappar. Det som rättfärdigar mitt arbete är att jag förstått i vilken ordning knapparna ska tryckas för att mina tankar ska landa hos dig och kanske slå rot i ditt hjärta.

Hur knapparna och skärmen fungerar har jag ingen aning om. Om något går sönder är jag hjälplös.
En cykel däremot förstår jag. Kan jag rulla ner till Igors pizzeria och sen hem igen? Då funkar den.
Allt fler jobbar med att trycka på tangenter. Allt fler har allt högre och mer specialiserad utbildning. Det sägs att framtidens arbetsmarknad kräver det.
Jag undrar över det ibland. Jag undrar vem som ska bygga husen vi ska sova i, ska de 3D-printas? Vem som ska producera maten vi ska äta? Ska den odlas i fräscha 3D-printade växthus i städerna? Och all denna nya smarta teknik som påstås kunna rädda världen? Vem ska laga den när den går sönder, vilket all teknik gör, när alla har skaffat höga utbildningar?
Om ingen känna igen skillnaden när ljudet av när ett kullager inte fungerar på grund av slitage eller av ett dåligt lager, vem ska då fixa alla påstått klimatsmarta el-cyklar? Om ingen har erfarenhet av vad material gör när de tvingas samman och utsätts för rörelse och tid tillsammans, vem ska då fixa allting som inte funkar?
Och varför får alla dessa kvalificerade knapptryckarjobb oss högutbildade människor att må så dåligt?

I boken ”The Case for Working with Your Hands, Or, Why Office Work Is Bad for Us and Fixing Things Feels Good” vill Matthew Crawford utmana kunskapsbegreppet. Vishet, menar han, innefattade från början såväl praktisk som teoretisk kunskap. Men idag, och sen lång tid tillbaka, har att arbeta med muskler och kropp setts som sämre än att arbeta med hjärnan. Att arbeta vid ett skrivbord och flytta tecken värderas högre än att arbeta med händerna och att påverka fysiska föremål.
Samtidigt känner människor liten glädje över sina arbetsuppgifter. Utan lönen skulle de flesta aldrig sitta hela sitt liv framför en dator och prata i telefon. Men de flesta känner en stark tillfredsställelse när de gör saker med händerna.
Jag rekommenderar inte boken för den är faktiskt rätt tråkig. Fördelen är att titeln säger allt. ”Att jobba på kontor är dåligt för oss men att laga saker känns bra.”
Och det var kanske bara det jag ville ha sagt.

Skrivet Monday, December 10th, 2018 klockan 10:13 am och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.

Skriv med kärlek