 |
 |
|
|
 |
 |
|
|
|
|
|
|
|
Har just läst Paul Austers Invisible. Jag kan inte recensera den. Jag recenserar aldrig förresten. Världen är inte skapad för att jag ska ha åsikter om den. Inte heller böcker. Och om jag har åsikter om böcker jag läst så är det en sak. Att babbla ut dem och tro att andra vill veta vad jag tycker är inte min grej. Men om jag fått en upplevelse berättar jag gärna om den.
Oj, nu hade jag visst en åsikt som jag babblade ut. Nå väl.
Invisible handlar om ett halvår i en ung mans liv 1967. En ung poet, en fransk excentrisk professor med mystiska politiska kopplingar, en äldre fransk kvinna/älskarinna som lär den unge mannen konsten att älska, vietnamkriget, det kalla kriget, sjabbiga hotellrum i Paris och böcker är ingredienser i soppan.
Egentligen borde det inte fungera. Det borde bli en unken soppa. Men Paul Auster är en duktig kock. Ibland sitter jag och skrattar åt hantverket. Inte för att det är dåligt, men för att det gör mig glad. Glad för att man kan skriva så här. Glad för att det känns som om jag känner författaren. Glad för att han överraskar mig.
Det känns som om han balanserar mig på spetsen av en penna och kastar upp mig i luften och låter mig göra små volter innan han åter fångar mig på spetsen av sin penna. Det är rätt trevligt och när boken är slut är alla skrivtrix, illusioner och lager på lager av berättande borta. Kvar sitter karaktärerna och historien.
Detta kanske blev en recension i alla fall. Förlåt.
Skrivet Monday, March 1st, 2010 klockan 9:47 am och handlar om Lästa böcker. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Responses are currently closed, but you can trackback from your own site.
Comments are closed.
