 |
 |
|
|
 |
 |
|
|
|
|
|
|
|
Varje år vid den här tiden för man här på bloggen läsa följande utdrag ur Junk. Nu endast 29:- på adlibris. Snart en del av växthuseffekten.
På kvällen föll det snö. Inte riktiga flingor utan enstaka kristaller som inte syntes, men som yrde omkring i ljuset från gatlyktorna på Esplanaden och stack i ögonen när jag gick genom stan. Det var så få dagar kvar.
I skyltfönstren hängde hjärtan. Hjärtan av choklad, hjärtan av plast, hjärtan av socker och gelatin. Överallt hjärtan. Handlare som försökte tjäna sina tusenlappar på människors dåliga samveten. Konstgjorda hjärtan för dem som inte vågar älska förrän de vet säkert att det redan är för sent.
(Jag har alltid trott att det skulle gå över. Först när jag blev tjugo, sen när jag blev tjugofem. Och absolut efter tjugoåtta när jag var säker på att livet skulle ta slut. Hjärtat som aldrig slutar förälska sig. I tonåren var det normalt. Sturm und Twang, ett ständigt stånd. Sedan sa de att det skulle sluta, eller så sa de inte det, men ingen sa att det skulle fortsätta när man var över trettiofem och i ett förhållande eller inte i ett förhållande. Hjärtat som vill ut ur kroppen. Vad kroppen vill behöver jag inte ens prata om, men det är i hjärtat.
En blodig rastlös muskel som aldrig kan vara still. Som längtar tillbaka. Den vill ha den första kärleken igen och igen, men den får aldrig uppleva den för ingenting är som den. Inte ens den första kärleken är som den första kärleken.)
Visst är det en lång parentes!
Skrivet Sunday, February 14th, 2010 klockan 10:14 am och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Responses are currently closed, but you can trackback from your own site.
Comments are closed.
