 |
 |
|
|
 |
 |
|
|
|
|
|
|
|
Skickade just en ny kolumn till Sundsvalls tidning och kom på att jag inte publicerat den från oktober. Här är den.
Efter tio år i Stockholm sålde vi lägenheten och köpte ett hus på Söderslätt. Det är lätt att hitta. Följ motorvägen förbi Njurunda, Gnarp och Stockholm och sen Malmö. Där tar du vänster och fortsätter tills du inte kan åka längre söderut utan båt. Vid den gula kyrkan, där vägen gör en skarp krök går det in en grusväg. Där bor jag.
Är jag skåning? Kompisar frågar mig nu. Får jag svara ja?
Killen på macken synade mig uppifrån och ner här om dagen. Han undrade varifrån jag kom. Vad ska jag svara? Från Skåne? Från Stockholm? Från Borås? Från Göteborg, Växjö, Sundsvall, mammas mage? Jag sa att jag flyttat runt. Det låter lite Johnny Cash-jag-har-varit-överallt tycker jag.
En granne sa att killen på macken var finne. Jag tyckte han lät som en skåning. Nej. Han var finne. Okej, tänkte jag, om mackägaren som bott här i 20 år räknas som finne av andra skåningar, vad är då jag? I mina ögon är han skåning men jämfört med honom är jag en nybörjare. Så vad är jag? Jag är ju knappast stockholmare, och boråsare har jag inte varit på fjorton år men folk är besatta av ursprungsmärkning. Jag förstår inte varför. Det enda den berättar om är ens egna fördomar. Folk är olika överallt.
Jag pratar som en boråsare, säger folk som tycker sig veta, för att i nästa mening säga att det låter som göteborgska, vilket är lika begåvat som att säga att sundsvallsbor pratar ’som man gör där i Jämtland.’
Men om jag lär mig skånska? Rullar på r-en och gungar på diftongerna? Blir jag skåning då? Om jag äter äggakaga och svartsoppa varje dag? Om jag skaffar röda träskor och rider på en gås? Om jag hejar på Trelle? Om jag går med i ett gäng? Om jag röstar på SD? Blir jag skåning då? Om jag trixar som Zlatan? Om jag bygger en bro? Om jag gnäller på Stockholm? Om jag böjer mig bakåt tills jag når mina tår?
Är jag skåning då? Är jag skåning då? Vem bestämmer?
Kraven finns där men de är inte specificerade. De är inte fasta. De är osynliga som spöken, ogripbara som moln. Vad som krävs för att tillhöra är inte definierat. Nya krav kan alltid läggas till.
För mig är det skit samma. Jag är jag, ett lagom utanförskap passar mig. Men vad händer om man ändrar frågan till: är jag svensk? Om man kommer från ett annat land, inte ser ut som andra, inte kan språket? Den osynliga kravspecifikationen finns ständigt där och plötsligt är det allvar. Plötsligt förstår jag att jag aldrig förstått vad de pratar om när de pratar om att vara invandrad. Att vara nykomling. Andra generationen, tredje generationen, fjärde generationen. Att aldrig blir riktigt svensk. Man blir så trött.
Jag önskar att vi inte var så fixerade vid varifrån människor kommer. Är det inte mera intressant vart vi är på väg?
Skrivet Wednesday, November 4th, 2009 klockan 1:54 pm och handlar om allt möjligt. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.
November 4th, 2009 at 4:28 pm
Så bra du uttrycker det!
Vad är då jag?
Född i Luleå, 6år där, sen Borås i 6år, tonåren och första vuxenåren i Stockholm, så Norrtälje, Söderbykarl och nu många år en by utanför Borås.
Jag vet inte heller riktigt var jag kommer ifrån.
Vart är vi då på väg?
Det tål att fundera på.
November 4th, 2009 at 9:33 pm
Eftersom jag är född i Dalsjöfors (utanför Borås) räknas jag som dalsjöforsare. Men flyttar du dit från annan ort är du inte dalsjöforsare. Min bror som inte bott där på 20 år är mer dalsjöforsare än någon som flyttat dit och bor där. Jag tycker sånt är lite hemskt. Man är väl den man är, där och då och nu?
November 4th, 2009 at 9:48 pm
Och jag har lagt ner. Jag kallar mig uppsalabo fast jag inte bott där på 13 år och inte tror att jag kommer flytta tillbaka. Hemma är på nåt sätt alltid hemma och jag ids inte göra nåt åt det. Identifierar mig fortfarande starkt med min uppväxtmiljö men ser det inte som nåt självändamål att närma mig liknande nejder igen.