 |
 |
|
|
 |
 |
|
|
|
|
|
|
|
För elva år sen satt jag på bion i Sundsvall och såg filmen Fucking Åmål. Jag gillade den ljusa tjejen och Patrik den mörka men framför allt gillade jag snubben. Den tafatte och skittråkige Johan Hulth. Allra mest tyckte jag om scenen när han sitter bredvid tjejen i ett dunkelt rum och pillar på – just det – mobiltelefonen. Istället för att lägga händerna på tjejen, eller ens prata med henne, fingrar han på telefonen och diskuterar olika telefoner med sin kompis.
Gud vad jag skrattade åt det.
Idag hade den scenen inte gått att spela in. Elva år senare är det beteendet det normala. Idag går telefonen först.
Jag vet inte hur många middagar jag genomsuttit där samtalen återkommit till olika detaljer på mobiltelefoner: programvara, applikationer, funktioner och så vidare, in på småtimmarna.
År 2010 är det fullt normalt att träffas och diskutera elektronik. Folk drar sig inte ens för att ta upp sin telefon och surfa på internet mitt under en middag. Förmodligen tycker du som läser denna text att det är jag som är konstig som ifrågasätter saken.
Det kan jag ta.
Kommer du förresten ihåg hur det var förr när man satt på krogen med en kamrat? När någon gick på toa satt man kvar och såg sig omkring. Och tänkte på vad man pratat om. Det hände att man inledde ett samtal med någon annan besökare. Idag hinner kamraten inte säga ”passa min öl” innan man halar fram sin mobil och börjar messa. Om man inte redan gör det samtidigt som man skickar hummande bekräftelsesignaler genom mungipan.
Och det är viktigt för oss. Vi betalar sjuka pengar till mobilföretag för att slippa vara närvarande i stunden. Och för att slippa vänta.
Att bara vänta existerar knappt längre. Väntandet är snart en utdöd förmåga.
Jag minns inte vad jag gjorde förr när jag väntade. Kanske hade jag en bok? Eller en tidning? Kanske satt jag och tänkte? Idag vet jag hur man väntar: man tittar på sin telefon.
Och med de nya datortelefonerna behöver man aldrig titta upp. Inte heller behöver man fråga någon eller se sig omkring i världen. Allt finns på internet. Jag har kamrater som kollar på sin mobil inför varje golfslag för att se var de ligger på banan. Det är inget ovanligt, visar det sig.
En annan kamrat som jag besökte beklagade sig över att hennes sjuåriga dotter börjat kalla henne för jävla bitch.
Hon kollade mejl på sin telefon när hon sa det, och under den tid jag var där tittade hon mycket mer på sin telefondator än på sin dotter. Kanske försökte hon hitta ett program som kunde hjälpa henne att uppfostra sitt barn.
Hon var som klichébilden av pappan bakom tidningen, som inte reagerar förrän barnet skriker något elakt. Eller som Johan Hult. Eller som vem som helst.
Skrivet Monday, June 28th, 2010 klockan 1:45 pm och handlar om skrivande. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.
June 29th, 2010 at 7:59 pm
Johan Hult alltså. Hade nästan glömt bort honom. Oslagbar. Tänk om Lukas Moodysson skulle få för sig att göra uppföljaren; “Johan Hult - 11år senare”. Undrar just hur den skulle vara…..det får vi nog aldrig veta.
July 16th, 2010 at 10:10 am
Hittade den här när jag upptäckte din blogg nu på morgonen (16 juli). Svenska folket ÄR besatt av sina mobiltelefoner! Det är något nervöst/hysteriskt över det. HAR jag verkligen inte missat något sms? Missat något telefonsamtal? Internationellt sett säkert i topp vad beträffar mobiltelefonfixeringen. Brukar tänka på det när jag då och då är i Frankrike. Minns den klassiska bilden som NASA (?) har skickat ut i rymden (en kortpresentation av vilka vi är här på jorden, med målgrupp “något intelligent liv därute” - bilden på en man och en kvinna. Bilderna bör nog kompletteras med varsin mobiltelefon i handen på mannen resp. kvinnan. Åtminstone när det gäller den svenska delen av innevånarna på den här planeten. Det blev en lite gnällig kommentar … Jag ska följa din blogg framöver!