 |
 |
|
|
 |
 |
|
|
|
|
|
|
|
Jag åker tåg. Mitt emot mig sitter en ung man. Han ler, vi nickar kort och sen sköter vi vårt. Till vänster satt tidigare en kvinna och prasslar tankfullt och jättehögt med plastpappret till den lilla chokladkakan som man får när man åker 1a klass. Nu har hon gått av och ersatts av ett tjejgäng i 50-årsåldern. De är på ett finfint humör. De läser skvallertidningar högt och hjälps åt med korsordet. Högt.
Internet ombord ingår. Det har jag betalat för. Uppkopplingen är långsammare än ett ånglok.
Bakom mig sitter en kvinna i 36 årsåldern. Hon har tajts och långt lockigt hår och många smycken. Hon har dragit upp benen under sig och pratar högt i sin mobiltelefon med väninnor. Hon verkar lite bakis. Jag får reda på mycket om hennes liv men det enda jag vill är att ha det tyst. Hon ringer nya personer hela tiden samtidigt som hon fluffar upp håret med en hand. Hon talar göteborgska och låter precis som Harald Treutiger. “Åkaj. Åkaj åkaj. Vad sa du nu? Åkaj. Vad sa du? Sa hon att jag var en av hennes bästa väninnor? Mmmm.”
I tidningen Kupé som blivit mycket bättre och som Karin gjort så fin, skriver chefredaktören Claes Salomonsson i sin ledare med titeln “Plastmackan är död” att han ofta hör folk tala om SJs plastmackor. Han skriver:
“Men Hallå! Hur länge sedan var inte det? Plastmackan finns inte längre. Den är historia. Död.” Han talar hellre om att Leif Mannerström lagar SJs mat.
Jag går till Bistrovagnen. En lång prislista möter mig. Men i montern där maten ska ligga är det ödsligt. Det ser ut som en köttaffär i Sovjet. Tomt på alla hyllor utom en. Bakom den luckan ligger tio mackor. Samtliga med ost och gurka. Så jag tar en ostmacka inslagen i plast som till hälften är klätt med papper som ser lite miljövänligt ut. Jag betalar 26:- Smårgåsen innehåller 32 olika ingredienser, väger 123 gram och det står att sista förbrukningsdag är “24 May 2010.” May? Är det så det heter nu? Ska det bli S Jay också?
Att sätta tänderna i den är som att bita i en tvättsvamp. Den smular sig i munnen och smakar direkt ohälsosamt.
Konduktören meddelar att vi är försenade.
Jag försöker äta mackan men efter tre tuggor måste jag spotta ut den. Jag håller med Claes Salomonsson. Plastmackan är död. Den till och med smakar död. Men den är inte historia. Den utgör idag det enda förutom godis som jag kan köpa ombord. Jag ser inte skymten av Leif Mannerström.
Jag undrar hur många sådana här texter har det skrivits genom åren? Hur många har klagat på förseningar och plastmackor? En sökning i arkiven skulle troligen visa att SJs uselhet är Sveriges vanligaste ämne för kolumner och krönikor.
Kvinnan bakom har vinglat iväg efter kaffe. Hon är milimetrar från att spilla på mig. Hon har alldeles för mycket parfym.
Konduktören har nu förvandlats till livsmedelsarbetare och serverar lunch till de som beställt den för 129:- eller liknande. Det är kanske den som Mannerström har lagat.
Staten Sveriges Järnvägar. Jag antar att detta är precis vad vi förtjänar. Ett minisovjet som sminkats om till serviceföretag. Och medan vi tuggar i oss snustorra plastmackor kan vi läsa i tidningen att vi i själva verket äter gourmetmat.
Skrivet Sunday, May 23rd, 2010 klockan 12:33 pm och handlar om dåligt humör. Du kan följa svar på inlägget via RSS 2.0. Du kan svara, eller lämna en trackback till din egen sida.
