Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
December 13th, 2018
Fattigdomen har ingen flagga

Jag hör nästan ingen som klagar på tiggarna nu.
Kan det vara så att det var en fråga som vissa politiska partier använde för att skapa en främlingsfientlig opinion inför valet?
Eller är det Amnesty Internationals rapport som pekar på hur illa Sverige behandlar dem som gör att vi tystnar i skam?
Enligt Amnesty är det cirka 4000 som tigger i Sverige. Den största gruppen är romer från Rumänien. I Sverige kallar vi dem för EU-migranter eller Utsatta EU-medborgare. Eller så kallar vi dem för tiggare. Vissa kallar dem mycket värre saker.
Jag kallar dem fattiga människor. Oavsett om de kommit frivilligt eller blivit lurade av kriminella så är tillhör de vårt samhälles fattigaste.
Ja. Vårt samhälle. Vi har fattigdom i Sverige.

Fattigdomen är ful. Den är smutsig och trasig och luktar svett. Den sticker i ögonen. Vi som är rika vill vi slippa se fattigdom. Därför vill vi inte ha utfattiga människor utanför affärerna när vi handlar.
— Men, säger du. De, tiggarna, är inte svenskar. De är inte vårt problem. De är inte våra fattiga.
Ja. De har en annan nationalitet. Men de är människor. De är en del av samma globala ekonomiska system som gör oss rika.
Rumäner kan inte skylla sig själva för att de är rumäner. De föddes i Rumänien. De kunde inte välja det, lika lite som du kan klappa dig på axeln för att du är svensk, eller vad du anser att du är. Du hade tur. De hade otur.
De som kommer för att tigga är fattiga människor som gör något för att de eller deras barn ska bli mindre fattiga. Om de hade ett bättre sätt att försörja sig skulle de inte tigga utanför Ica i Skurup i decemberblöta Skåne.
När jag var liten fick jag lära mig att det inte finns fattiga i Sverige längre. Var julafton lyssnar vi på när Tage Danielsson förklarar att fattigdomen tillhör det förflutna. Men fattigdom finns här.

Europas och världens fattigdom är vår. Den är här, mitt ibland oss. Den bor på en madrass i en etta med fem andra män som arbetar på bygge sju dagar i veckan för en lön ingen svensk vill leva på. Fattigdomen är inlåst i en lägenhet och används som sexslav. Fattigdomen jobbar svart på en indisk restaurang i Malmö. Fattigdomen sitter insvept i filtar utanför Åhlens och säger ”hej”.

Över 64 000 beräknades vara hemlösa i Sverige förra året. Det är fler än som bor i Trollhättan. Du kanske säger att de inte behöver vara hemlösa. Att de kan få bostad om de accepterar det kommunen har att erbjuda. Att de är alkoholister eller knarkare, att de är psykiskt sjuka. Att de får skylla sig själva. Men försök att upprepa det i ansiktet på 64 000 människor och se hur lång tid det tar innan du kommer på att de är vanliga människor. Människor som haft otur.
Det spelar ingen roll om en människa är sjuk. Fattigdom är ingen diagnos. Det spelar ingen roll om en människa är född i ett annat land. Fattigdomen har ingen flagga. Fattiga är människor som missgynnats av en värld som de flesta som läser detta har gynnats av.
Samhället ska inte kämpa mot de fattiga men vi borde alla slåss mot fattigdomen.

Upplagd av admin December 13th, 2018 | Inga kommentarer


December 11th, 2018
Tuppar. Slakt och fördelningspolitik.
Marilyn i sin ruggiga outfit inspirerad av multna löv.

Marilyn, vår snyggaste höna, har en riktigt dålig fjäderdag idag. I vanliga fall har hon en skimrande vacker fjäderdräkt. Nu ser hon ut som en rishög. Hon har börjat rugga. De ser ut så då. Det går över.

Igår slaktade vi de tre sista tupparna. I november tog vi de två som föddes första maj. Sen kom ju grannen Kent med fyra höns för några veckor sedan. Tyvärr började två av hans hönor att gala och att sätta på de andra hönorna så igår fick det bli slut. Dessutom hade vi en kvar från i somras.
Katten var ivrig. Han snodde runt och uppe på huggkubben och utgjorde en fara för sig själv. Sen föll det första tupphuvudet och då tog han det och stack.

Efter en timme var alla tre nackade, flådda och urtagna och placerade i frysen. Men det är ändå en ganska blodig och grisig historia att slakta tuppar. Om alla som åt kyckling skulle genomgå denna process varje gång de skulle äta fågel hade det blivit betydligt färre kycklingar ätna.

Nu har vi nio hönor och en tupp. Den gamle Karl Gustaf regerar ensam. Han är enastående. Tam och orädd men inte påflugen, aggressiv mot rovdjur men cool med människor. Och han ser efter hönsen. När jag kom med bröd i morse rusade han fram och ropade till de andra hönorna att här fanns det käk. Sen plockade han upp brödbitarna jag kastade och släppte ner framför de hönor som inte själva fick tag på nån.

Man ska inte applicera mänskliga känslor eller överföra mänskliga beteenden mellan höns och människor. Då hamnar man snabbt väldigt snett. Men han är en bra tupp. En riktigt bra tupp.

Karl-Gustaf, denne gigant, plockar upp en bit bröd för att fördela till hungriga hönor.

Upplagd av admin December 11th, 2018 | Inga kommentarer


December 10th, 2018
Varför mår vi dåligt på kontor

Ännu en nyskriven krönika som saknar tidning att tryckas i.  Gratis för dig, kära läsare.

Tanken var att ropa in en gammal damcykel. Bor man på landet med en grusväg ner till havet vill man kunna cykla genom byn med värdighet. Och vad är mer stil än en hederlig gammal hoj?
På sommaren kommer det också många gäster och då är det roligt att kunna erbjuda riktiga cyklar som inte kräver bruksanvisning.
Buffalo Bengts museum auktionerade ut många cyklar och plötsligt hade jag köpt sju gamla vrak i skiftande stadium av förfall.
Det är inte så att vi saknar cyklar. I familjen på tre finns redan två racer, två mtb, en lådcykel, två ”vanliga cyklar och några ”projekt”. Nu har jag sju till.
— Jag kan sälja dem, sa jag till min fru. Alla älskar gamla cyklar!

Det är något väldigt tillfredsställande med att laga cyklar. Ja, att laga saker överhuvudtaget. Att spreja 5-56 på en rostig mutter, att veta att oavsett vilken diameter den har så har jag en nyckel som passar och förr eller senare kommer den att ge med sig. Glädjen efter att ha lagat en sak som varit trasig är en helt annan än den jag får i mitt yrkesliv.

I mitt vanliga liv är jag författare och lärare i kreativt skrivande. Mitt arbetsmaterial är idéer och saker jag sett och hört. Mitt arbete består av tankar. Själva arbetet utförs genom att trycka på knappar med bokstäver på förvandla vita pixlar på min datorskärm till svarta. Vem som helst kan i princip trycka på dessa knappar. Det som rättfärdigar mitt arbete är att jag förstått i vilken ordning knapparna ska tryckas för att mina tankar ska landa hos dig och kanske slå rot i ditt hjärta.

Hur knapparna och skärmen fungerar har jag ingen aning om. Om något går sönder är jag hjälplös.
En cykel däremot förstår jag. Kan jag rulla ner till Igors pizzeria och sen hem igen? Då funkar den.
Allt fler jobbar med att trycka på tangenter. Allt fler har allt högre och mer specialiserad utbildning. Det sägs att framtidens arbetsmarknad kräver det.
Jag undrar över det ibland. Jag undrar vem som ska bygga husen vi ska sova i, ska de 3D-printas? Vem som ska producera maten vi ska äta? Ska den odlas i fräscha 3D-printade växthus i städerna? Och all denna nya smarta teknik som påstås kunna rädda världen? Vem ska laga den när den går sönder, vilket all teknik gör, när alla har skaffat höga utbildningar?
Om ingen känna igen skillnaden när ljudet av när ett kullager inte fungerar på grund av slitage eller av ett dåligt lager, vem ska då fixa alla påstått klimatsmarta el-cyklar? Om ingen har erfarenhet av vad material gör när de tvingas samman och utsätts för rörelse och tid tillsammans, vem ska då fixa allting som inte funkar?
Och varför får alla dessa kvalificerade knapptryckarjobb oss högutbildade människor att må så dåligt?

I boken ”The Case for Working with Your Hands, Or, Why Office Work Is Bad for Us and Fixing Things Feels Good” vill Matthew Crawford utmana kunskapsbegreppet. Vishet, menar han, innefattade från början såväl praktisk som teoretisk kunskap. Men idag, och sen lång tid tillbaka, har att arbeta med muskler och kropp setts som sämre än att arbeta med hjärnan. Att arbeta vid ett skrivbord och flytta tecken värderas högre än att arbeta med händerna och att påverka fysiska föremål.
Samtidigt känner människor liten glädje över sina arbetsuppgifter. Utan lönen skulle de flesta aldrig sitta hela sitt liv framför en dator och prata i telefon. Men de flesta känner en stark tillfredsställelse när de gör saker med händerna.
Jag rekommenderar inte boken för den är faktiskt rätt tråkig. Fördelen är att titeln säger allt. ”Att jobba på kontor är dåligt för oss men att laga saker känns bra.”
Och det var kanske bara det jag ville ha sagt.

Upplagd av admin December 10th, 2018 | Inga kommentarer


December 6th, 2018
Klyftan syns bättre härifrån – en krönika som gick överstyr

Ville skriva om den urbana normen men någonstans tappade jag greppet. Istället för 2800 tecken blev det över 8000. Istället för en vinkel blev det tre,  fyra stycken. Eller ingen.

Lokalerna till gamla Konsum i Skurup har stått tomma i flera år.
Någon borde hyra dem. Det är bra lokaler. Kanske kunde en myndighet flytta in där?
Den förra regeringen beslutade att flytta sju statliga myndigheter ut från Stockholm och in i landet. Eller som Stockholmsmedierna skrev: Bort från Stockholm och UT i landet. Det blev ramaskri på berörda myndigheter och stockholmsbaserade tidningstyckare.
De påstår att det är en fråga om kompetens, om utbildningsnivå. Som om människor vore smartare eller mer kompetenta att utföra ett arbete beroende på vilket postnummer de flyttar till. Ett argument så dumt att det inte förtjänar att bemötas.
Visst finns det fler människor med högre utbildning i Stockholm. Men det finns inget som säger att alla högutbildade måste vilja bo i en storstad. Och såklart är det tungt för de individer som kanske måste flytta eller byta bort ett jobb de trivs med.
Problemet är att det händer hela tiden, fast i motsatt riktning. Sedan många år pågår ett dränage av människor, kompetens och resurser: Bort från landet, till Stockholm. En tyst tragedi för landet men som huvudstaden profiterar på och som dess invånare verkar ha tro är en naturlag.
— Skyll er själva som inte är födda i Stockholm, liksom.
Det är ingen naturlag.
Människor med hög kompetens tvingas flytta från sina hus inne i landet bort till små lägenheter i Stockholm för att få ett arbete som passar deras utbildning.
Därför borde så många myndigheter som möjligt flyttas tillbaka till folket. De flesta samtal sker idag via sladd och skärm. Behövs ett möte kan folk åka tåg. Om samtliga myndigheter låg spridda i landet skulle järnvägen garanterat vara bättre utbyggd.

Inte bara statliga jobb för högutbildade borde flytta till mindre orter. Varför inte också företag? Den privata sektorn har också lämnat landsbygden. Köpt upp varandra, tagit med sin pengarna och personalen och flyttat huvudkontoren till Stockholm. Därifrån sedan lagt ner lokala avdelningar och lämnat efter sig arbetslösa och svikna människor med känslor av förlust. Och en ilska. Ilska mot de som snodde det de hade. Och mot de som fick det.

Medier är viktiga maktcentra som borde finnas över hela landet, inte bara innanför Stockholms tullar.
Lek med tanken att Dagens Nyheter flyttar redaktionen till Skurup.
En hyra i gamla Konsum skulle inte kosta många kronor per kvadratmeter.
Lönerna skulle inte behöva vara lika höga heller. Idag är genomsnittslönen för en journalist på DN 48 000:- Chefer och redaktörer tjänar troligen betydligt mer. Skulle DN ha sitt huvudkontor i Skurup skulle deras anställda kunna bo flott för en bråkdel av priset och lönerna skulle kunna anpassas till nivån här på landet. Och så skulle de kunna anställa fler journalister.
Det ligger en bra folkhögskoleutbildning för journalister i Skurup. Kompetensen finns. Sturups flygplats ligger en kvart bort och en timme bort ligger Kastrup. Tåget går runt hörnet.
Varför skulle man inte kunna bevaka landet från Skurup? Av vilket skäl är det enklare att se Sverige från en datorskärm i Stockholm? De reportrar som bevakar riksdag och regering kan ju vara kvar i ett litet lokalkontor i Stockholm eller arbeta hemifrån. Resten kan resa dit när det är premiär på någon viktig teaterpjäs.
— Men då skulle ju vi på DN tvingas flytta!
— Ja, exakt som hundratusentals svenskar tvingats göra.
— Men om vi ska skriva om Stockholm måste vi ju åka dit?
— Ja. Ungefär som ni gör när ni ska skriva om någonting utanför Stockholm.
— Men det är ju i Stockholm som alla som är med i medier bor och jobbar! Folk som inte bor i Stockholm är inte lika intressanta.
— Varför inte?
— För att vi inte skriver om dem.
Det är det som är problemet. Den urbana normen. Den som gör alla som inte bor i stan till avvikande. De som lever i den vill inte tro på den. Vi som inte tillhör den har vetat om den länge.
Såklart skulle DN hellre stänga butiken än att flytta till Skurup. Det finns, bokstavligen, inte på kartan. Skurup är inte ens en vit fläck, det ligger utanför pappret.

Exemplet med DN kunde lika gärna varit något annat så kallat riksmedia.
Ibland serveras jag reportage från ”landet”. Då är det en reporter från Stockholm som åkt tåg i några timmar och pratat med vanligt folk. Jag har själv arbetat där och gjort sådana reportage och fått beröm för dem. Men jag har även arbetat på lokala redaktioner. Från Sundsvall hade jag kunnat göra massor av reportage med människor som berättar hur det är när jobb försvinner och pengarna rinner söderut. Men då arbetade jag lokalt. Redaktionerna i Stockholm vill inte ha den lokala vinkeln, de vill att en reporter från Stockholm ska göra de jobben. (Om de alls ska göras.) Då får de det rätta perspektivet. Storstadsperspektivet. Det som passar in i den urbana normen. Det blir nämligen lite läskigt om avsändaren kommer någon annan stans ifrån än från hemmaredaktionen. Då kan man inte riktigt lita på att det blir så som de vill ha det. De där filtret, den där distansen, måste finnas så att alla lyssnare förstår att hur bra och starka reportage vi än sänder så talar vi om ett särintresse. Ett nedslag. Det kan vara Skurup, Ånge eller Gäddede. Gaza, Sao Paolo eller Beijing. Det är rapporter från landet långt borta.
Medier ska granska och spegla. Det handlar om seende. Att bli sedd är viktigt. De utanför kartan syns inte. Blir inte sedda.
Men det bor folk utanför tunnelbanekartan.
Världen ser olika ut beroende på var du står när du tittar på den. Och om du vill veta något om klyftan mellan stad och land så är det till landet du ska åka. Den syns bättre härifrån.

Jag såg på facebook i morse att någon klagade på att julgranen på Stureplan var ful och klen. Det säger väl en del om den stan. När Stockholmarna susar omkring på sina app-styrda elektriska sparkcyklar och handlar julklappar vill de se en snygg julgran. Inte en riktig naturlig gran utan en som ser ut som på tv. Kom ut och hugg en då, säger jag. Kör din elektriska sparkcykel tills batterierna tar slut, och se hur ett träd faktiskt ser ut.

Själva har vi precis fått bredband här i byn. Inte alla men några av oss. Det byggs ut så sakteliga. Under flera år har företaget IP_Only hållit på via ett stort antal underentreprenörer. IP_Only har fått mycket kritik för sin långsamma utbyggnad, sina avtal och sin obefintliga kundservice. Deras facebooksida är ett kokande inferno av arga och besvikna landsortsbor.
Vi betalar alltså dyrt för fiber så här femton år efter att folk i stan fick det. Tidigare hade vi mobilt bredband eller koppartråd. Vi betalade alltså mer för sämre service. Ungefär som med mycket annat.
— Skyll er själva som inte bor i stan, liksom.
Det är vad folk tänker när de hör oss påpeka orättvisan i att vi betalar mer och får mindre för saker som folk tar för givna i stan. Och jag vet. Jag har valt det, men det förtjänar att påpekas.
— En lägenhet i Stockholm är ju skitdyr, du kan ju bo i ett stort hus för priset av en trea i Hässelby.
Ja, men det där bostadsracet som pågår i storstadsregionerna är inte tecken på en sund ekonomi utan på en dålig bostadspolitik och ett lågt ränteläge. Det är riskabelt men det gynnar dem på insidan. Också det ökar klyftan.

Systemet vi har nu är resultatet av medvetna val som människor som haft makt att fatta besluten har gjort. Och gör.
För att behålla sin makt.
Centralisering och maktkoncentration är system de bevakar eftersom det gynnar dem. Sen kallar de folk utanför stan för obildade och dumma som pratar lustigt och röstar fel.
Men felet många gör är att blanda ihop utbildning och intelligens. Folk på landet är inte dumma i huvudet. Tro inte att de inte ser vad som händer.
Det behövs ingen akademisk examen för att förstå när man blir blåst.

Jag vet att det finns skäl till att det blivit som det blivit. Samhället har inte blivit som det blivit av en slump. Det händer i många andra länder. Men inte i alla. I Norge gör de andra prioriteringar. Där behandlas inte landsbygden som ett källarförråd där man slänger in skit man helst vill glömma.
Och det finns inga skäl till att vi inte kan göra det bättre i framtiden.

Upplagd av admin December 6th, 2018 | Inga kommentarer


November 15th, 2018
Den perfekta väskan

Igår skrev jag att jag skulle publicera en krönika imorgon. Men jag menade i övermorgon. Ur led är tiden. Här är i alla fall ännu en som jag inte skickar till tidningen. Den blev för lång. Och fick ingen riktig studs, tycker jag. Men som blogginlägg och exempel på skrivövning funkar den.

Den perfekta väskan

Den ska inte bara rymma allt, den ska vara snygg, den ska vara praktisk, den ska vara jag. Den ska ha allt.
Det är den väskan jag letar efter. Den perfekta. En väska som är stor nog att rymma en helgpackning men liten nog för att fungera som jobbväska. Den ska utstråla karriär. Här går en man som har råd att köpa dyrt men klass nog att välja smart. Klass och kvalitét.
Men det ska också va en tuff väska, som gör att jag ser ut som att jag har minsann fart. I den ska jag kunna ha en liten dator eller en iPad med löst tangentbord. Eller en svart anteckningsbok. Här ser ni en som rör sig över stora ytor och hela tiden skriver. En modern medveten och uppkopplad man. Alltid redo.
Jag är inte så noga med kläder. Kanske för att jag är för tjock och för kort för att tycka kläder är kul. Kanske för att jag inte vill verka fåfäng. Dyra kläder är onödiga. Men väskor, det är ju inte kläder, det är ju praktiska föremål.

Sökandet gäller även större resväskor.
Den senaste jag köpte var en stor begagnad militärsäck. Jag såg den som en metafor:
Den här killen har en sliten kappsäck. Han har varit med om mycket, han bär på mycket.
Här ser ni en som har levt länge nog för att se vad som är viktigt och det är inte snygga prylar, utan hållbarhet. Och inte måste jag lägga saker i fack. Jag kastar mina få saker i min säck och ger mig ut i världen. Vägen är mitt hem. Vem vet, jag kanske mönstrar på en båt? Jag är inte främmande för nånting.
Min son Sam bara skakade på huvudet.
— Du köper den bara för att du tror att du ska bli en annan person.
— Nej, jag har alltid velat ha en sådan väska, ljög jag.
För han har ju rätt. Jag köper inte väska för att den ska passa mig. Vem är jag, liksom? Jag köper en väska för att den ska göra mig till någon. Men hur vet h a n det?

Tyvärr var den alldeles för stor. Hela hundra liter. Jag har använt den en gång. Trots att jag packade dubbelt så mycket som jag egentligen behövde såg den ut som en slapp saccosäck.
Här ser ni en som beter sig som en fårskalle.

I TV-serien Sharp Objects bär huvudpersonen Camille en lågt hängande väska. Den dinglar nedanför höften. En riktig pundarväska egentligen. Men snygg på henne.
Camille är journalist som kommer tillbaka till sin lilla hemstad för att rapportera om ett mord. Hon skär sig, kör bil och super för mycket. Jag blev djupt förälskad i henne. Det är jag! tänkte jag. Jag kunde se mig vingla omkring mellan pizzeriorna i Fristad medan jag dricker vodka ur en loka-flaska och löser mord med väskan dinglande. Eller i hög fart längs väg 41 med Led Zeppelin på bilstereon och fönstret nervevat medan nattluften kyler ner min överhettade hjärna och fem souvenirflaskor gin i min coola väska på sätet bredvid.

Jag köpte en liknande i Berlin på en loppmarknad. En kartväska från ryska armén.
— Typiskt impulsköp, sa Sam.
— Nej. En sån som jag alltid velat ha, sa jag.
Den luktade mögligt mob-förråd och fem minuter senare hittade jag en annan väska som var både snyggare och mer praktisk. Men jag stod mitt kast och intalade mig att jag hade valt rätt.
I alla fall. När jag sett Sharp Objects tog jag fram den. Den luktar fortfarande förråd. Det är inte mycket som får plats i den, men när jag går på gatan ser jag ut som en som bär på hemligheter.

Upplagd av admin November 15th, 2018 | 2 kommentarer


November 14th, 2018
Mindre djur – krönikan jag inte skrev

Imorgon fredag börjar jag skriva krönikor för Borås Tidning. Det var ett tag sen jag hade en krönika att skriva så jag är lite ringrostig. Därför skrev jag några olika innan jag bestämde mig för en. Så, som uppvärmning, kan jag slänga upp en av dem jag inte publicerar i tidningen.
Håll till godo:

Mindre djur

Det såg ut som ett knubbigt riskorn på tumnageln. Men det rörde på sig. Långsamt sträcktes det ut och vred sig. Det var inget riskorn. Det var en mask.
Jag satt i soffan, katten satt i mitt knä och på min tumnagel satt masken. En vit, riskornsformad inälvsmask. Direkt från kattens röv.

Katten har tagit möss och råttor hela sommaren. Och hunden har visat ovanligt stort intresse för kattens bak så jag anade att det var dags för avmaskning igen. Det är en sån där sak som man gärna skjuter upp. Men när katten börjar droppa vita maskar omkring sig är det hög tid.
Jag letade i kylskåpet och hittade en burk Axilur. Tre milliliter skulle vi spruta in i Rossis mun. Min fru höll djuret, jag tog sprutan och grep mig verket an.
En halv minut senare var katten under sängen, tre milliliter Axilur var utspridda över mina nya jeans och min tumme perforerad av en vass klo.
— Imorgon ringer jag veterinären, sa jag. Vi behöver Frontex.
— Frontex är väl EUs antiflyktingmilitär? sa min fru.
— Kanske. Jag menar det där medlet som man droppar i nacken.
Men hur ska jag kunna äta nån form av spagetti eller ris efter ett ha sett det där?

Vi bor på en åker utanför Trelleborg. Många som hör talas om det får något romantiskt i blicken. Men när man talar om att bo på landet så pratar man inte om allt äckligt som finns här.
Visst är det mysigt med höns och äggen är så goda att jag inte längre ids äta köpeägg. Men man pratar sällan om kvalster, hönsloppor eller att skyffla hönsskit. Inte heller om att gå ut var kväll och klättra upp i en gran för att plocka ner de två yngsta fåglarna. De som kläcktes i somras och inte vågar sova inne i hönshuset med resten av flocken.Och nu har vår lilla flock fått kalkfot. (Bildgoogla inte det!) Det är ett kvalster. Vi har provat med att doppa fötterna i såpvatten och sedan smörja in dem med vaselin. Men att gå ut i mörkret när hönsen somnat för att lyfta ut dem en och en och smörja är inte så jäkla kul.
Kent, en granne, påstod att han doppar hönsens fötter i dieselolja.
— Då dör kvalstren! Det går bra med spillolja också. Eller bensin.
Vi har valt att avvakta med den behandlingen.
Att doppa hönsfötter i spillolja är typiskt en sån där sak som man inte pratar om när man pratar om att flytta ut på landet.

Många tänker att landet är fullt av husdjur. Och visst finns det både ko, får och häst här. Men framförallt finns det massor av små djur. Och spindlar. Jag bär ut ett gäng ur huset varje dag.
Visst finns det hundar, men ännu fler fästingar och bandmaskar. Och möss, som katten tar.
Men när man pratar om hur duktig jägare katten är så tänker man inte på hur han lämnar en halväten råtta på köksgolvet. Eller på vad den där råttan hade i sig. Inte förrän man får det på tummen.

Upplagd av admin November 14th, 2018 | Inga kommentarer


January 22nd, 2018
Olle Svalander punkt se lever igen

Har Ryssland påverkat valet i USA? Inte vet jag, men det vore väl konstigt om de INTE hade gjort det med tanke på hur de fullkomligt invaderar ollesvalander.se med fulfiler och spam. Sidan gick ner i somras och sen stack jag ut och sprang och inte förrän nu har jag orkat fixa det.

Men just nu kommer jag inte att skriva så mycket här. Istället är det hittahemblog.wordpress.com som gäller.

Där står allt om hur jag sprang 42 maraton för Västsahara och vad som händer den närmaste tiden.

Ha det fint, Olle

Upplagd av admin January 22nd, 2018 | Inga kommentarer


« Previous Entries