Överst  |  Aktuellt  |  Fakta  |  Böcker/Texter  |  Länkar  |  Beställ
December 4th, 2016
Kattmannens julkalender del 4

Här kan du köpa hela boken och läsa och lyssna som du vill eller ge bort den i julklapp.

Upplagd av admin December 4th, 2016 | Inga kommentarer


December 3rd, 2016
Kattmannens julkalender dag 3

Upplagd av admin December 3rd, 2016 | Inga kommentarer


December 2nd, 2016
Kattmannens julkalender lucka 2

Andra korta avsnittet av Kattmannen. Håll till godo.

Här kan du köpa hela boken och läsa och lyssna som du vill eller ge bort den i julklapp.

Upplagd av admin December 2nd, 2016 | Inga kommentarer


December 1st, 2016
Kattmannens julkalender lucka 1

Under december gör jag reklam för min senaste bok med en julkalender med klipp från ljudboken.

Här kan du köpa hela boken och läsa och lyssna som du vill eller ge bort den i julklapp.

Upplagd av admin December 1st, 2016 | Inga kommentarer


November 9th, 2016
Trump och valet i USA – Olle försöker förstå

Det regnar i sidled. På Norrlandsgatan i Stockholm hukar människor bakom paraplyer. Folk är på väg från sina kontor för att äta lunch. Jag drar regnjackans luva över huvudet och studerar dem. Jag ser män som trots vädret lyckas hålla sina stiliga frisyrer intakta. Och folk är extremt snyggt klädda. De trampar i regnblasket med exklusiva skinnskor som impregnerats mot väta. Deras smala kroppar omsluts av eleganta kappor och rockar. Jag gissar att min hela garderob kostar mindre än kläderna på en av de människor jag möter. Eller outfit, som det heter.
En outfit som skulle bli förstörd för alltid om de under en vecka skulle behöva gå till bussen där hemma i Skåne. I riktig natur var som helst.
I dessa kvarter rör sig Sveriges ekonomiska och politiska elit.
När våra riksdagsledamöter, finansmän politiker, journalister, ledarskribenter, fackföreningsledare och entreprenörer går ut från sina kontor är det detta som de ser.

Varje gång jag kommer hit så slås jag av hur fint det är, hur trevligt det är att vara här och hur totalt väsensskilt det är från resten av det jag kallar Sverige. Jag stirrar med stora ögon och exotiserar platsen precis som storstadsborna gör när de kommer till mig nere på Söderslätt.

De äter kanske lunch för 95 kronor på Vigårda. en hamburgekedja som lanserar sig med att deras mat är lantlig och äkta och odlad på åkrar och i grönsaksland. Ja, de skriver så. Som om det finns något annat sätt …
Kanske köper de ett par handskar i den conceptstore som ligger på hörnet. Där kan du köpa ett par handskar i skinn för 895 kronor och som lanseras med att de är naturliga och gjorda för vildmarken. Också de är impregnerade mot väta, men de skulle knappast hålla en timme för den sortens arbete som krävs för att få fram den lantliga hamburgaren för 95 kronor. Men det gör inget för dåligt väder i Stockholm är inte som dåligt väder i Skåne. Här kan du leva hela ditt liv utan att behöva utsätta din kropp för fysiskt arbete. Du kan göra karriär i kläder som på landet i Skåne skulle se ut som en pyjamas. Och du kan tjäna mycket, mycket mer pengar. Pengar som du kan använda för att köpa ett hus i en by i Skåne, renovera upp och använda som sommarhus. För det kostar ju ingenting. Ett hus på landet kostar mindre än ett sovrum i Stockholm.
Här är etablissemanget. Här är deras verklighet.

Idag har Trump valts till president i USA. Jag är nog lite i chock. För att om möjligt förstå skriver jag ner mina tankar. Det är det enda sätt jag kan. Jag säger inte att jag är klok eller har rätt. Det är bara så här det ser ut i huvudet just nu.
Trumps väljare anklagas för en massa saker. Inte minst för faktaresistens.
De anses inte bry sig om fakta. De anses vara så inne i sin åsiktsbubbla att de bara sorterar fram de fakta som passar den egna världsbilden.
Men de som anklagar dem för detta? Är de så benägna att ta till sig fakta?
Fram tills dagen för själva valet ansåg alla bedömare att Clinton skulle vinna. New York Times satte chansen till över 80%. Times är en av de tidningar som räknas till etablissemanget.

Efter valet är nu bedömare i chock.
– Ingen kunde förutsäga detta, påstår de.
Men det är klart att det gick att förutsäga. Eller hade gått, att förutsäga. Det fanns fakta. Det finns alltid fakta. Problemet är att ingen ville se den.

Under valrörelsen har jag sett massor av intervjuer med Trumpväljare. De flesta har gått ut på att förlöjliga dem och måla ut dem som mindre vetande. Vi har skrattat åt dem.

Men det är inte bara vita arbetslösa män som röstat fram Trump. Det är miljontals människor över hela USA som röstat på honom. Har det verkligen varit omöjligt att se? Har det verkligen varit omöjligt att få fram dessa fakta?

Eller har NY Times och alla andra experter varit så ideologiskt styrda att de valde bort den? Ville de inte se dessa väljare? Ville de inte smutsa ner sina dyra skor så mycket att de kunde möta dem? Ville de inte röra sig så långt bort från den fina lunchrestaurangen med lantligt kött att de riskerade att få äta en lunch som ingen pr-byrå skrivit små skyltar om?
Eller vågade de inte se dessa miljoner?
Vågade de inte ta in den verkligheten?

På radio kallar de valet för en revolution. En revolution. Ingen såg den komma. Den enda revolution jag kan något om är den franska. Under oroligheterna där sägs drottningen ha fått höra att folket saknade bröd. Hennes svar ska ha varit:
– Då kan de väl äta tårta istället?
Det sägs vara en skröna. Sant eller inte, jag tror inte att bedömarna vid hovet heller såg revolutionen komma. De blundade nog också för fakta. I alla fall agerade de för sent.

Och det blev deras fall. De var så inne i sin sociala bubbla att de inte såg vad som hände utanför. Fakta fanns utanför porten. Men de blundade för denna fakta tills den kom och avsatte dem. De hade ögon att se med, öron att lyssna med och hjärnor att tänka med, men de använde dem inte.

Kanske vågade de inte se den. Kanske var rädslan för att inte kunna röra sig genom staden i vackra men helt odugliga kläder, att inte kunna befinna sig på ett högt plan där de kunde vara rika och framgångsrika utan att behöva smutsa ner händerna, så stor att de inte vågade se den?
Nå.
Inga huvuden kommer att huggas av efter denna revolution. Om det nu är värt att kalla för revolution. Men vem är det som är faktaresistent? Vem är det som impregnerat sig mot fakta?

I slutet av 90-talet började olika rörelser protestera mot globaliseringen. Det fanns de som ville införa skatt på finansiella transaktioner. Det fanns andra, men sen dog den av. Sen kom finanskraschen 2008, folk kördes från hus och hem för att de inte kunde betala sina lån till bankerna och när bankerna gick omkull räddades bankerna. År 2011 startades occupy wall street. En rörelse som protesterade mot finanssektorns makt och mot hur resurserna är fördelade. Och när Obama försökte genomföra sina förändringar och sin sjukvårdsreform så bestämde människorna i senaten sig för att hellre köra staten till konkursens brant. Missnöjet har funnits hela tiden.

Jag har inte varit i Washington så jag vet inte hur det är där. Jag har bara varit i Stockholm och Bryssel. Men jag tillåter mig att gissa att det är liknande skillnader mellan Washington och övriga USA.
Är det då så konstigt att folk misstror dem? Är det konstigt att folk inte bryr sig om vilket parti de tillhör? Eller om de tillhör pressen och tv-folket som rapporterar om det samtidigt som de skrattar åt dem? Eller om de bara jobbar där på Wall Street eller i Washington? Går runt där i kläder som inte skulle hålla en dag där de själva bor och försöker överleva, lever på höga löner, äter mat som producerats utanför deras dörr men som där borta säljs för priser de själva bara kan drömma om att lägga på mat, och så vidare och som öppet kallar dem för odugliga “deplorables”. Är det konstigt att folk röstar på en underhållande gaphals som pekar på dessa orättvisor och säger att det är deras fel? Är det konstigt att de inte röstar på en person som stöttat Bill Clinton i några av USA:s solkigaste affärer, som röstat för ett kriminellt krig i Irak, som under hela sitt liv arbetat för att vara en del av det förhatliga etablissemanget.
Nej, det är inte konstigt. Det är sorgligt, men inte konstigt.
Hade det gått att förutse detta?
Ja.
De miljontals väljare som röstade på Trump har inte dykt upp ur tomma luften. De har funnits i landet hela tiden. Allt som krävts för att få veta vad de tycker hade varit att lämna kontoret, och med risk för att skita ner sig, åka ut och prata med dem.
Varför var det ingen som gjorde det?
Det var det. Michal Moore gjorde det. http://michaelmoore.com/trumpwillwin
Moore är, precis som Trump, en populist. Skillnaden är att han inte strävar efter makten till kärnvapnen. Men Moore pratar med folk och han såg vad som höll på att hända.

Så varför var det ingen som lyssnade på honom?

För att de inte ville veta. Människor ville höra det som deras vänner sa. Experter ville säga det som deras kollegor sa. Tyckare ville tycka det som deras läsare ville höra. TV-människor ville säga det som deras tittare skrattade åt. De var, som Moore också skriver, fast i sina egna bubblor. Impregnerade mot verkligheten, resistenta mot fakta.

Upplagd av admin November 9th, 2016 | Inga kommentarer


October 31st, 2016
Sverigedemokraterna och makten över språket

Sverigedemokraterna har beslutat att göra det till sin politik att undvika onödiga låneord i det svenska språket. Riksdagsledamot Runar Filper menar att språket är en del av vilka vi är och partiet kom fram till att det räcker nu. Låneord som finns är okej. Men inte mer. Finns det ett svenskt ord ska det användas.
För detta har han och partiet enligt gängse dramaturgi hånats i sociala medier.

Själv försöker jag skriva min svenska enligt liknande principer. Jag föredrar ett svenskt gammalt ord före en ny anglifiering. Jag får rysningar och skrattanfall om vart annat när jag lyssnar på t.ex. P3 och hör hur de pratar något slags halvengelska.

Trots det är SD:s förslag en vidrighet.

En del skrattar åt förslaget och menar att det är omöjligt. Det är det kanske inte. Island lyckas. De skapar egna ord för nya saker istället för att bara suga in engelska. Det blir inte särskilt bra alla gånger, men det går.
Somliga menar att politiker ska inte bestämma över hur vi ska prata med varandra.
Ja, det är också min åsikt. Men hur är det egentligen? Nog finns det andra krafter som också vill använda politiska beslut för att styra språket: Det är “en” här och “hen” där.  Ordet städerska blev lokalvårdare som blev nåt annat. Invandrare blev migrant. Tiggare blev EU-migrant. Arbetslös blev arbetssökande. Herr Direktör blev du. Neger blev svart, blev afrosvensk. Lapp blev same. Krig blev väpnad konflikt. Och så vidare.
I flera fall är syftet det vällovliga att skydda personer eller grupper av personer som av något skäl ansens utsatta. I andra fall vill man dölja sina verkliga avsikter. I somliga fall vill någon eller några driva igenom en egen politisk linje via språket.
Bakom dessa förändringar finns en idé om att orden styr tanken. Och de som vill styra folks tankar försöker alltså styra språket och de vill ta politiken till hjälp. Med lobbying, med kampanjer i medier, med debatter och motioner och förslag vill de även att staten via lagarna och i sitt myndighetsspråk ska använda deras val av ord för att bekräfta och befästa deras världsbild.
Det här händer hela tiden. Ibland är det en top to bottom-rörelse. Som när Snippa infördes. Ibland sker det nerifrån och upp. För det mesta är det huller om buller. Som språk brukar. Men att politiken inte ska styra språket är oftast en åsikt som framförs först när någon inte håller med om politiken.

Personligen anser jag att politiken och lagstiftarna ska komma på efterkälken när det gäller ord. När politiken börjar skapa egna ord, ligga i framkant och bestämma vilka som är rätt och fel är det fara å färde.

Värderingar förändras. Samhällen förändras. Språk förändras. Det kan vara smärtsamt att bli gammal och inse att man själv är på väg ut i periferin. SD:s politiska grund är just denna rädsla för det nya och främmande. De är xenofober och populister. De är ett mycket farligt parti vars värderingar har samma färg som diarre, men deras språkförslag hade varit harmlöst och fånigt om det inte bar på en rasistisk last.

SD säger att låneord som redan finns är okej. Men nu räcker det. De vill alltså frysa språket nu. Så att inga fler låneord kommer in.
Vad betyder det för människor som kommit som flyktingar? Jo, det betyder stopp. Ditt språkliga inflytande är inte välkommet. Tyskar, valloner, finnar, fransmän, engelsmän och amerikaner liksom latin och grekiska har påverkat svenskan. Även arabiskan, tidigare, men inte mer. Inte om SD får bestämma. Inte om Runar Filper får som han vill. Och där har vi pudelns kärna. Där försvinner den gulliga hunden och fram träder hin håle själv.

I SD:s framtid kan du inte använda vissa låneord i din kommunikation med myndigheter. I SD:s framtid är vissa låneord rätt och andra fel – språkets schibbolet-funktion satt i lagtext. I SD:s framtid blir språket ett verktyg för att dela in människor i önskade och oönskade grupper.

De som röstade för förslaget om stopp för massimport av nya låneord kanske inte tänkte så här. Några av dem kanske bara ville svenska språket väl. Men vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Och det taffliga förslaget hade kunnat skrattas bort om det inte vore för att det ingår i ett mönster. Ett mönster blandat av främlingsrädsla, dumhet, ohederlighet, rasism, grumlig nationalism, tanklöshet och fascism. Ett mönster som SD kallar sin politik.

Upplagd av admin October 31st, 2016 | 1 kommentar


October 13th, 2016
Bob Dylan och jag

Vi följde utdelningen av Nobelpriset via storbild i mitt klassrum. När Sara Danius sa Bob Dylan trodde jag att jag drömde. Det är en sliten klyscha men exakt så kändes det. Jag har aldrig upplevt det förut. Jo, jag nöp mig i armen.

Bob Dylans texter tillsammans med Bibeln och text-tv sid 376 är de texter som starkast påverkat mitt liv. Jag kan säkert tjugo låtar utantill. Och kan sjunga med i hundratals. Med Dylans ord har jag formulerat mina tonår, min ungdom, min förvandling till vuxen och medelålders. Med Dylans ord hoppas jag bli gammal.

Jag har stulit hans fraser. Jag skrivit sånger och dikter baserade på enskilda Dylan-ord. En gång när jag som tonårig poet, fullproppad av hybris och grandiost självhat, tillägnade en dikt till Bob, publicerade Borås Tidning den på sin söndagsruta för lokala poeter. De lade till och med in en bild på Dylan. Bob och jag, liksom. Tillsammans skrev vi på den stora texten. Jag fick 25 kronor via posten.

Det finns många som vet mycket mer om Dylans biografi än jag. Det finns ännu fler som sett fler konserter. Många kan säga fler fakta och låttitlar. Men det finns ingen, och jag menar ingen, som förstår var han egentligen menar. Ingen utom jag. Jag vet att om Bob Dylan en dag skulle komma förbi mig på stan, så skulle vi bli vänner. Jag har tänkt det så många gånger. Förut var det ett möte på väg till en konsert. Men nu vet jag vet precis hur det kommer att bli.

Vi kommer att ses när han är på väg till konserthuset för att ta emot sitt pris. Jag kommer att råka vara i närheten. Sen börjar gå sida vid sida.
– There you are, kommer Bob säga.
– Yup, säger jag.
– I have been waiting for you.
– I know, säger jag. Somehow I always knew.

Och sen går vi vägen fram. Vi behöver inte prata mer. Jag vet att han känner mig och han vet att jag känner honom. Sen skiljs vi åt. Vi ses inte mer, vi pratar aldrig mer. Men utan att vi säger det så vet vi båda att vi alltid kommer att tänka på detta möte och i jämförelse betyder inte Nobelpriset ett skit.

Det är bara så det är med Dylan och mig.

Att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur har väckt andra känslor. Vissa tycker att det är rätt. Att han är en lyriker och att precis som Homeros och Sapfo är hans texter skrivna för att sjungas men ändå går att ta till sig via en boksida. För mig som åratal före Internet köpte Dylans samlade verk på bokhandeln i Borås och läste sönder, känns den linjen som den rätta.

Tack Sara Danius.

Andra tycker att det är en Trumpifiering av priset. Sydsvenskans utsända skrek tydligen Nej, när beskedet kom. Dessa reaktioner räknar jag till spontan chock. Det är ju trams.

Vissa tycker att det är ett hån mot “riktiga” amerikanska författare. Dessa tillhör de som läste DN:s artikel i veckan om hur USA:s författarvärld slutat ta Nobelpriset på allvar eftersom det inte gått till Amerikaner på så länge. Det om något anser jag vara en Trumpifierad syn på priset.

Några är arga för att Dylan nu fått priset på Roths eller Oats “bekostnad.” De anser inte att USA ska ha alla priser, men att USA har rätt till en viss andel av priserna, en USA-kvot, och att Akademien delar ut priset efter länder. Som om de var FN.

En hel del är arga för att priset går till en rockstjärna och inte en författare. De vill såklart att Nobelpriset ska gå till “en av dem”. Till litteraturvärlden eftersom litteratur är fint och popmusik är fult.

Några är till och med bekymrade över att man ser på popmusik som litteratur och menar att det är att reducera musiken att belöna bara texterna.
Och så vidare.

Men idag orkar jag inte bry mig om det där tjafset.
Akademien har att dela ut ett pris till den som skrivit det utmärktaste. De får välja vem de vill. Med valet av Dylan visar de att de inte bryr sig om ifall texter rubriceras som lyrik eller popmusik. Från början var det samma sak sen byggdes det murar mellan dem. Dylan sprängde de murarna och med priset bekräftar Akademien att de är borta för alltid.
Lika bra det.
Ibland känns det som om Nobelpriset blivit så stort att det inte kan leva upp till sig självt. Att det är så stort att folk fått för sig att det ska delas ut på politiska eller demokratiska principer. Så är det inte. Även om det kan ha varit så under årens lopp så är det trots allt ett pris som tilldelas en person som 18 ledamöter kan enas om har förtjänat det. Det finns många som förtjänar priset. Bara ett fåtal av dem kan få det. Bob Dylan är en av dem. Grattis Bob.

Upplagd av admin October 13th, 2016 | Inga kommentarer


« Previous Entries